Att vara rädd
Jag fick frågan om socialen inte är inblandad i vårat liv och svaret är nej. Självklart har jag fått orosanmälningar på mig från dom olika avdelningarna jag varit inlagd på men det är deras skyldighet att göra. Första gången grät jag hysteriskt och trodde att jag skulle bli av med mina barn, var arg på läkarna och sa att dom sabbat hela mitt liv. Men när jag väl kom till samtalet hos socialen så var det inget farligt alls. Dom förklarade att dom inte tar barn hur som helst och att dom träffat många föräldrar som lever med psykiskt ohälsa. Det gjorde det hela så mycket lättare för mig och dom ansåg att jag inte var någon fara för mina barn.
Jag är inte längre rädd över att på en anmälan på mig, såklart så är det aldrig roligt och jag skulle helst slippa men det är som sagt deras skyldighet men dom finns där för att hjälpa.
Det finns även en del stöd man kan få ifrån dom men det är inget som är aktuellt för oss. Vi var inne ett litet tag på att söka efter en ledsagare åt Gustaf men i dagsläget är det inte heller aktuellt. Så länge vi kör med samma rutiner så funkar allt bra.
Det är så många som lever i det tysta, som skäms över att dom mår dåligt. Jag vill ändra på det. Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns.
Vi är så många och kan tillsammans ändra på alla fördomar. Det tog långt tid för mig att berätta för andra att jag har bipolär sjukdom, just för att jag skämdes så och inte ville vara till besvär. Idag känns det mycket lättare, att folk åtminstone försöker förstå. Och så finns det såklart dom som inte alls förstår och tror att jag hittar på för att slippa det jobbiga. Det känns, men jag försöker att skaka av mig det.
Idag sov jag flera timmar på dagen, kroppen orkade inte med. Alla blir nog trötta utav den här värmen. Det är inte förens nu man kan vistas ute utan att smälta bort, hehe.
Jag har även köpt mig ett par rejäla skor och imorgon hoppas jag att jag har lite mer energi och kan testa dom med en powerwalk.
