Det gör ont när hjärtat brister
Vi har alla rätt att vara små, ledsna och fulla av frågetecken. Jag funderar mycket på vad jag vill i livet, vad jag vill jobba med osv. Mitt liv har verkligen inte varit en dans på rosor, jag har fått kämpa med allt, skolan, föräldra livet och att helt enkelt att hålla mig levandes. Jag fick min bipolär diagnos rätt "sent" men har troligen haft den sedan tonåren, bara att jag inte tänkt tanken utan mer trott att det var såhär det skulle vara.
Idag kan jag se tillbaka på livet och förstå varför jag agerat som jag gjort och varför jag mått som jag gjort.
Det är absolut ingen ursäkt men en del kan ha mer förståelse. Inte alla, långt ifrån. Jag har mist en massa vänner eftersom jag alltid bara hamnade i trubbel och folk helt enkelt inte orkade mer. Det är en sorg för mig och jag önskar att jag hade fått hjälp från första början istället. Men det var inte många som förstod hur dåligt jag innerst inne egentligen mådde eftersom jag alltid förnekade det. Idag när jag äter mina mediciner så är jag ganska stabil, det händer ibland att jag blir uppåt och det är då jag gör alla tokigheter som jag då inte ser som dåliga utan bara tycker det är skönt att orka och kan göra saker. Men så kommer ångesten efteråt och jag undrar vad fan det är jag har ställt till med. Alla dom gånger jag har gråtit mig till sömns och alla dom gånger jag känt att livet inte är värt att leva. Att folk i min närhet skulle ha det mycket bättre utan mig när dom slipper sopa undan allt kaos jag har skapat. Så tänker jag på mina barn, att jag aldrig vill svika dom. Jag ska alltid finnas där för dom och torka deras tårar om dom mår dåligt. Det är pga dom som jag fortfarande lever.
Det var min sambo som tillslut bad mig söka hjälp på vårdcentralen så jag gjorde det. Där misstänkte läkaren direkt att jag kunde vara bipolär men jag förnekade det och berättade inte allt, Istället fick jag diagnoserna GAD och social fobi. Idag önskar jag att jag hade vågat prata mer med människorna runt omkring mig. Berätta hur jag mådde. Istället gick jag på antidepressiva mediciner och blev i stort sätt galen, blev helt paranoid och trodde att folk var ute efter mig. Förutom det så tog jag en överdos på cirka 50-70 tabletter och blev hämtad med ambulans. Det var sista gången jag tog dom tabletterna. Strax där efter fick jag min bipolära diagnos. Det var ändå en lättnad för mig, att jag fick svar på så många frågor.
Jag har aldrig velat såra människor, som jag ändå tyvärr gjort.. Snarare tvärtom, jag vill alltid allas bästa men tyvärr vart det fel så många gånger. Det har dock inte alltid varit mitt fel, det finns dom som har överdrivet saker för att skydda sig själva. Vilket såklart är trist då det finns så många som drabbas.
Jag vet iallafall vad jag gjort och inte. Men det är mänskligt att fela, oavsett diagnos eller inte.
Jag minns när jag började gå hos min mentalskötare, Alva var ett litet spädbarn och jag bar henne i sjal varje gång. Det var och är en lättnad för mig att ha henne, någon man kan prata med när man mår dåligt. Hon lyssnar och förstår, ibland har det räckt med att bara vara tyst, dom gångerna jag mått som sämst. Måste säga att mottagningen jag går hos är överlag väldigt bra. Jag har hört så många säga att dom aldrig blir lyssnade på och aldrig får den hjälp dom behöver. Det finns några läkare jag träffat där som inte varit särskilt bra, som inte lyssnat. Men idag har jag en bra läkare som försöker hjälpa till så gott det går och som har hjälpt mig att sluta med dom allra tuffaste medicinerna.
