Ge inte upp, visa alltid respekt
Varför finns det sånna som bara är ute efter att förstöra för andra? Komma med felaktig information och bara ösa ner med skit. Jag blir så less! Har inte ens bloggat i en månad men ändå rullar det in elaka kommentarer, jag godkänner inget som har något negativt i syfte. Varför läser man ens om man ändå inte kan komma med något vettigt? Döm ingen bara sådär utan ta reda på fakta först. Eller sluta läs helt enkelt.
Det är så trist att man hela tiden, om och om igen ska behöva förklara sig. Jag skriver mest för min egna skull, framför allt för att det är lättare för mig att skriva än att prata och jag vet att min familj är inne och läser här.
Men sen är det alltid kul att få läsare som förstår och kan relatera till det jag skriver om eller slippa känna sig ensamma. Jag har hitta många nya "Internet" vänner genom bloggen, människor som hört av sig till mig och faktiskt bryr sig. Det är sån energi jag vill ha här, inte massa påhopp. För även om jag försöker att inte bry mig så blir jag ledsen, som jag skrivit i tidigare inlägg. Det tar hårt, det gör så ont i mig att vissa inte kan ha någon som helst skam i kroppen .
Jag tror främst min ledsenhet beror på att jag blev "spottad" på som nybliven mamma i tonåren. Det är få som vet hur det är att få elaka påhopp på sig efter dom val man valt i livet. Jag ångrar ingenting! Wilma var och är min stora räddning i livet och det tar hårt på mig att andra vill påpeka på hur vi lever våra liv. Ja hon bor hos mig och ja hon är med sin farmor mycket, där hon också funnit sin trygghet.
Vill inte slösa mer energi på det här. Nu ser jag fram emot morgondagen, Gustafs första dag på fritids och Alvas första dag på nya avdelningen. Wilma har sommarlov i några dagar till.
Det ska framför allt bli kul att få följa med Gustaf i skolan, han är så taggad och redo. I söndags var han och S på stan och köpte ny väska och nytt skolmaterial. Herregud min stor kille. Det kommer gå så bra även fast jag måste erkänna att jag själv är väldigt nervös. Han är som sagt en social kille som har lätt att få nya vänner. Men ändå oroar man sig, tror det är normalt för en förälder. Ska bli så roligt att följa hans skolgång. Minns så väl Wilmas första skoldag och jag var så nervös över att hon inte hamnade med några av sina "bästisar" men det gick hur bra som helst och hon fann nya vänner fort. Som man gör som barn. Svårare är det för oss vuxna, jag har försökt skaffa nya vänner här i stan, men det är tyvärr svårt. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på? Hehe.
Bjuder på en ljuvlig bild istället och dör söthetsdöden, har ni verkligen varit såhär små?
