När Jag blir grå, när jag faller, orkar du för 2?
Jag har aldrig direkt varit en "populär" tjej även fast jag ofta hängde med "inne" gängen. Jag vågade aldrig göra allt der där alla andra gjorde, testa alkohol och röka. Det hände en gång när jag ville bli ännu coolare men det slutade bara i tårar och jag skämdes över att behöva gå hem. Jag hade ett så dåligt självförtroende och var rädd för att bli utfryst. Men så vart jag gravid i slutet av 8an och då helt plötsligt slutade jag bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig. Alla i min närhet har sagt till mig hur mycket jag växte under den här tiden. Jag fick tillbaka mitt självförtroende och tyckte att livet var underbart och bara längtade efter min bebis.
I 9 månader mådde jag så bra, gick till mvc och kände en sån lycka varje gång jag fick höra den lilla bebisens hjärtljud. Det var efter rutinultraljudet när vi fick reda på att det var en liten flicka, då släppte det för alla och resten av våra familjer började längta och se framemot kommande år. Det skulle verkligen bli vårt år.
Jag mådde bra under större delen av graviditeten, jag var en riktig fighter som ville krossa alla fördomar.
Men jag var fortfarande den blyga, försiktiga Emelie. Jag blev ledsen över vad folk skrev till mig men samtidigt lärde jag mig att skaka av mig allt eller ja försökte iallafall.
Första året med Wilma var en sån glädje, vi bodde hemma hos hennes farföräldrar och fick otroligt mycket hjälp vilket jag är oerhört glad över. Dom betyder mycket för Wilma än idag. Under tiden när jag läste upp mina grundskolebetyg separerade jag och hennes pappa, det var på mitt initiativ och sköttes på ett dåligt sätt vilket jag kan erkänna idag. Samtidigt mådde jag dåligt och levde med en sån otrolig ångest. Jag kan idag inte förstå hur jag kunde klara av skolan när jag mådde som värst. Jag var helt ensam, hade inga vänner utan gick dit och gjorde det jag skulle för att sen gå hem och gråta i smyg. Jag tror det var här någon gång min bipolära diagnos kom till. Jag kunde inte förstå hur alla kunde tycka jag var en sån kämpe som klarade allt, innerst inne var jag ett nervvrak som bara ville ge upp livet. Men så hade vi ju våran lilla tjej och hennes kunde jag inte svika så jag fortsatte kämpa, kämpa och kämpa. Och det har tamefan inte varit lätt. Jag undrar hur mycket skit och fördomar folk kan ha egentligen.
Jag började utveckla fler och fler depressioner som körde slut på mig, men jag höll allting inom mig. Jag hade tappat hoppet helt och kunde inte se någon väg ut. Men så vände det bara, jag började träna på nätterna, gick ut med vänner mitt i vardagen och sov nästan aldrig. Huvudet gick på helvarv och behövdes hela tiden underhållas. Flera av mina lärare påpekade på att jag såg riktigt sjuk ut och skulle behöva sjukskrivas. Men jag tvärvägrade och nekade bestämt att inget var fel på mig. Idag kan jag önska att jag hade tagit den hjälpen, då kanske jag hade sluppit vissa problem jag satte mig i senare i livet.
Men sen har vi det här om att jag skulle ha övergett min äldsta dotter, vilket är endast massa rykten från folk som inte vet hur det egentligen ligger till. Jag lämnade aldrig henne, vi bestämde tillsammans att hon skulle bo kvar i Nynäs där hon hade sin förskola. Jag skulle börja på gymnasiet i stockholm och flyttade hem till min mamma. Sen när det var klart så skulle vi planera om på nytt om hur vi skulle göra och vad som skulle vara bäst för henne. Det var länge på tal om att hon skulle flytta till mig men jag hade ingen egen lägenhet så det skulle inte funka. I samma veva fick jag erbjudande om att hyra en lägenhet i Nynäs, och jag tog den. Wilma skulle precis börja skolan och det var viktigt för mig att kunna vara med från start. Under tiden separerade jag och Gustafs pappa och jag bestämde mig för att säga upp kontraktet. Återigen skulle jag få flytta hem till min mamma. Och Wilma skulle bli kvar i Nynäs där hon hade alla sina vänner. Så mycket som jag har gråtit över att missa så mycket , att bara ses på helger. Det var så mycket i mitt liv som var upp och ner. Jag visste inte vad jag skulle börja att reparera eller hur jag skulle göra. Det var en bit av mig som fattades, min Wilma.
Jag visste innerst inne att det var i Nynäs hon ville bo och jag kände att jag inte kunde slita upp henne från det utan istället var det jag som skulle behöva flytta dit. Så blev jag gravid med Alva och det var dags att börja kika på nytt boende eftersom det vi hade då var för litet för 3 barn, hehe. Så det blev att vi köpte hus i Nynäs istället. Och här sitter vi nu. Fortfarande mycket att kämpa med. Men familjen är hel. Jag kämpar dagligen som ni vet, emot mina demoner som vägrar försvinna. Livet är verkligen inte en dans på rosor.
När jag fick min diagnos för 2 år sen så var det rätt väntat. Även fast jag inte ville erkänna det, ville inte vara sjuk. Jag har/är rädd för att mina barn ska "ärva" mina sjukdomar. Minsta lilla tecken jag märker gör mig så himla orolig. Och det är så typiskt mig att hela tiden tänka om, istället för att bara vara i nuet. Så är jag med allt, oroar och oroar mig över saker som ska komma. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det, om det finns någon terapi som kan hjälpa eller så, hehe.
Idag kommer familjen på besök, så vi får se vad vi ska hitta på.
Snart kommer hösten!
Det kanske är känsligt, men hur kommer det sig att Wilmas pappa har flyttat ifrån Nynäs med sin nya familj utan Wilma?