När orken inte finns
Jag hatar känslan av att känna att man inte räcker till, att man helt enkelt inte orkar med vardagen och istället låter andra påverkas. Jag är så rädd över av att vara otillräcklig och att mina barn ska drabbas och ty sig till andra. Nu har vi en nära kontakt. Men barnen växer och blir större och förstår mer framför allt Wilma som tänker och funderar mycket över saker och ting. Jag försöker prata och berätta men jag har fortfarande svårt att hitta rätt nivå, vad ska man säga? Hur mycket är "okej" att berätta egentligen? Jag vill ju skydda mina barn mot allt även fast det inte går, men jag försöker iallafall. Barn kan vara så jäkla elaka mot varandra nu för tiden. Det snackas skit hit och dit på sociala medier.
Jag vill inte att mina barn ska uppleva något sånt så jag försöker att vara med hela tiden för att se vad som händer i alla dessa skärmplattor. Men det är inte alltid man hinner med och det är just där som jag känner mig otillräcklig, att tiden inte räcker till helt enkelt. Jag vill så gärna vara med och se allt. Wilma har en ganska stor musicaly med många vänner så där kan man hålla en del koll men inte över sms som skrivs.
Jag har berättat för Wilma att man aldrig någonsin får hoppa på någon på Internet eller i verkligen för den delen också. Istället är det bättre att tala om för en vuxen så man kan vidare på så sätt och att bara ignorera och inte ta åt sig. Men det är lättare sagt en gjort, en del människor har helt enkelt svårt att inte ta åt sig och blir ledsna.
Jag blir också ledsen när jag blir påhoppad, jag har fått ta emot så mycket skit genom åren. Mest när jag bloggade om livet som 15årig mamma. Då var folk riktigt, riktigt elaka. Men här står jag på benen än idag.
Då hade jag ett mycket bättre självförtroende och kunde skaka av mig allt. Idag är jag mer sårbar och har svårt att inte bry mig. Speciellt inte om det handlar om saker jag inte gjort, då blir jag arg och extremt ledsen över hur världen ser ut.
Som jag skrev innan så är orken inte mitt bästa just nu. Jag går och lägger mig nästan samtidigt som Gustaf. Lägger först Alva och slummrar oftas till lite där. Sen när S går och lägger Gustaf så sitter jag och halvsover i soffan. Försöker prata med Wilma en del men huvudet hänger lixom inte med och är inställd på att sova istället. Mycket tråkigt! Framförallt över att jag missar så mycket egentid med henne. På dagarna är hon med kompisar hela dagarna eller så är det småsyskon som stör. Ska börja med att hitta på något enskilt med varje barn, där det är fokus på enbart dom. Tror att vi alla behöver det, så vi kan slippa tänka på allt kaos för en stund iallafall. Det räcker med att bara ta en fika med varandra eller en promenad.
