Fem steg bak två steg fram

Nu sitter jag på Idun, aktivetshuset. Samlade mod och tog mig hit. Kännet mig dock rätt ensam men det tar väl en tid att komma in i "gänget". Sist jag var här pratade jag ju med i stort sett och hade funderingarna på att köpa katt av en här. Jag inser nog att jag var hypoman som sen skulle gå in i en depression. Nu är jag iallafall här och dricker kaffe, fem spänn istället för femtiofyra på espresso house, hehe. Jag har även varit och hämtat mediciner hos sjuksköterskan, vi pratade lite och jag berättade om vad jag känner inför gruppsamtalen. Kan inte skriva om det pga sekretess lagen men jag ska iallafall fortsätta. 
 
Jag blev utskriven igår och klarade till och med av att ta tåget hem själv. Jag har varit lite rädd för det eftersom jag en gång blev helt borta och S föräldrar fick komma och hämta mig i Södertälje, där jag hamnade av någon anledning. Men det gick bra den här gången och jag får se det som något positivt. Det känns bra att vara hemma. Jag har fått förklarat för mig att det som händer ibland inte är farligt utan jag ska försöka göra alla övingar som jag fått, bland annat att försöka kontrollera andningen. Men det är såklart läskigt när det händer eftersom man får en så stark rädsla över att man håller på att dö. Jag hoppas såklart att det var sista gången det hände men får ändå vara beredd på att det inte är så. Det gäller att inte bli rädd och tappa kontrollen helt som jag har gjort senaste gångerna. Lite lustigt är det iallafall, när jag blir av med "förvirringen" så börjar dom här kramperna istället. Jag blir fan inte klok.
 
Vet inte om jag ska äta lunch här eller inte, har paket att hämta ut. Dom har kommit till posten på andra sidan stan typ. Jag är snart klar med alla julklappar, det känns bra att vara ut i god tid, slippa stressa sista dagarna innan julafton. Svårast är nog Wilma, hon har blivit för stor för leksaker och det är svårt att hitta något som passar henne.  Det kommer kännas tomt utan stora barnen iår. Kommer nog aldrig vänja mig vid att dom är borta varannan jul. Vi ska iallafall bara ta det lugnt hemma. Alva ser fram emot jultomten och paket, även fast hon är lite rädd. Mest av allt längtar hon över att få en docka, så det måste hon såklart få. Vi gick i leksaksaffären och hon pekade typ på exakt allt som hon villhöver.  
 
Nu ska jag försöka vara lite social här :)
 
 Hittade inte glasögonen idag så fick bli linser, känns ovant. Orkade till och med sminka mig idag, inte varje dag men det gäller att ta vara på tillfället. Det är svinigt halt ute, jag ramlade direkt utanför grinden, tur att ingen såg 🤣
 
 
2018 | | En kommentar |

Du såg skräcken i mitt ansikte, du svepte bort det med ett leende

Nu sitter jag och väntar på min terapeut, jag fick sjukresa hit eftersom dom tyckte det var viktigt för mig att gå och det gör jag också. Får se vad vi kommer fram till, men vi lär ta upp min ångest och vad vi kan göra för att jag ska kun a hantera den. Just nu är det ohållbart. Jag måste kunna leva normalt och få vardagen att fungera. Men först och främst måste jag komma fram till vad det är som gör att jag får sånna här ångestattacker. Det finns så många orsaker så jag vet lixom inte vart jag ska börja någonstans. Men den enda som kan göra något åt det är jag själv med stöd av bland annat min terapeut. Jag har ett stort stöd av familjen, dom som suttit hos mig i flera timmar på akuten och hållt mig sällskap och dom som kommer och hälsar på mig när jag ligger inne. Guldvärt! 
 Idag får jag besök av min mamma och imorgon blir jag troligen utskriven. Det känns lite sådär, jag är så rädd över att bli sjuk igen hemma och så kan jag inte ha det. Den där rädslan gör ju att jag får ångest eftersom den tar så mycket av min kraft. Men! Det är det jag och min terapeut ska jobba med. Och jag hoppas att jag ska hitta ett sätt som funkar för mig. Vi har jobbat med en del färdigheter och en av sakerna är att duscha i iskallt vatten, då tror kroppen att man är påväg att drukna och man börjar tänka på helt andra tankar. Jag har testat en gång och det funkade rätt bra även fast jag hatar kallt vatten, hehe. 
 
Jag sover så dåligt här, somnar sent in på småtimmarna. Ligger bara och grubblar halva nätterna och längtar hem. Hemma sover jag bra, eller egentligen sover jag alldeles för mycket. Så blir det när man har för mycket "fritid", jag är verkligen i behov att göra något. Alltid när jag har bestämt mig för att börja göra något får jag så stor press på mig och klarar inte av att slutföra det. Det har varit yoga, sticka, börja träna osv. Jag blir bara så less över att jag inte kan göra någonting. På helgerna kommer jag iallafall iväg på saker, för det mesta. Jag är så himla beroende av att ha mina barn och sambo vid min sida. Men ibland funkar inte ens det och jag försöker intala mig själv att allt är bra fast det är helt åt helvete fel i mitt huvud. Jag vill så gärna "funka" normalt. Vill så gärna orka göra saker. Trots att jag är hemma hela dagarna kan jag inte göra något. Jag bäddar aldrig sängarna, orkar knappt städa och fixa saker, tvätta någon maskin om dagen i sin höjd är vad jag klarar av och att laga mat. Men, jag är inte hemma för att göra allt det här utan jag är hemma sjuk och ska i första hand försöka att bli bättre. Det är bara så svårt att intala mig själv det, jag får sån ångest över att inte göra något. Min sambo säger att det är okej.
 
Något jag tänker mycket på är dessa orosanmälerna som jag vet att dom är tvugna att göra. Jag har som sagt varit i kontakt med socialen och dom vet min historia och vet att jag är en bra mamma trots min sjukdom. Jag sätter alltid barnen i första hand, alltid! Vill ge dom allt på denna jord och mycket mera. Och jag vet att dom har det bra hemma. Men det känns ändå så jävla tungt, trots att jag söker hjälp självmant för att jag vill må bättre så måste dom ändå göra denna anmälan och det känns så jävla tungt. Jag kan förstå att om man har sucidtankar så måste det göras men när man är villig att få hjälp så kan jag tycka att det är onödigt. 
 
När jag kommer tillbaka till sjukhuset så ska jag ta en dusch, jag drar mig alltid för att duscha när jag är inlagd, tycker det är så ofräscht. Nu har jag iallafall eget rum med dusch och toalett så det känns lite bättre. Känner mig så jäkla smutsig, går med samma kläder jag sover i hela dagarna... Nu när jag mår lite bättre och då kan jag ta tag i en dusch.
 
Nu ska jag in och berätta av mig för terapeuten.
Alltid när jag blir sjuk får jag sjukt stora pupiller, syns inte så mycket nu, konstig biverkning iallafall. 
2018 | | En kommentar |

Allt har sin tid

Det ekar tomt här inne. Jag mår inte så bra just nu. Ligger inlagd än en gång. Började krampa igen och jag bestämde mig för att en inläggning nog var bäst. Kramperna är tydligen något som sitter i mitt huvud, alltså psykiskt och det är inget farligt även fast det är sjukt läskigt när det händer. Känner mig dessutom deprimerade, ingenting känns. Har haft läkarbesök idag också och han vill skriva ut mig på onsdagkväll. Det känns lite sådär men han såg ingen mening med att jag skulle vara här, trots att jag mår rätt så dåligt. Han tycker att det är viktigt med min terapi och tror att det är det som kommer hjälpa mig, inte att vara inlagd hela tiden. Det kanske iförsig är bra. Jag vill ju egentligen bara hem men jag frågade om det inte var bättre att jag var här, men icke. Däremot om det blir värre än vad det är nu så kommer jag kräva att få vara här. Det funkar ju inte för mig att vara hemma själv då. Jag ska iallafall få åka till min terapeut imorgon och det känns bra.
 
Jag blir så less på alla dessa sjukdomar jag får dras med, kan det inte bara finnas en mirakel medicin som tar bort all det här onda. Jag frågade även om ect men det beviljade han inte. Det enda jag fick var en höjning av litum, den medicinen jag hatar mest pga litiumförgiftning jag fick förut. Men men, jag får testa hur det går nu. Ska ta nya prover imorgon också.
Vi gjorde även en vårdplan vi tog upp vad jag behöver göra. Jag sa att jag vill bli frisk och kunna jobba igen.
Ska även börja gå på idun, det är ett aktivetshus där man kan göra lite olika saker och träffa människor med liknade problem som jag har. Jag gick dit ganska ofta förut och skulle få en sysselsättning i köket. Men det blev en alldeles för stor press på mig så att jag vart sjuk igen och sen dess har jag inte vågat gått dit pga att jag skämdes så himla mycket eftersom jag skulle börja arbeta i köket och det kändes som att dom hade räknat med mig. Men, det är inga problem, dom vet om varför jag inte kom. Det kan dessutom vara bra för mig att träffa lite folk att prata med istället för att gå hemma ensam och inte ha en aning och vad jag ska göra. Det bidrag till att jag bara går hemma och ätar massa saker och känner mig helt ensam.
 
En psykologkontakt är också på g för mig, där jag ska göra en ny utredning. Vet inte än när det blir, det är långa köer för att få en och det blir nog inte fören nästa år. Det är skönt att det går framåt iallafall. En kontaktperson har jag också blivit erbjuden, fyra gånger i månaden, jag hade hoppas på mer men det är alltid en början iallafall. Vet inte när jag får en heller men snart hoppas jag.
 
Nu ska jag bara vila upp mig och tänka på att det blir bättre, kanske inte direkt men någon gång. Även fast det känns väldigt långt borta just nu så vet jag att det kommer komma en dag när jag också blir frisk. Eller jag kommer ha den här sjukdomen hela livet men kommer kunna lära mig att hantera den. 
 
Nu är det iallafall snart lunch, jag hoppas att det är något ätbart. Maten är ju inte direkt någon höjdare när man ligger inlagd men man måste ju äta. Det finns ju iallfall knäcke mackor i värsta fall.
 
 
 
2018 | | Kommentera |
Upp