Att låta det ta den tid det tar

Är man svag för att man erkänner sina brister eller är man stark som vågar be om hjälp? Det är frågan. Jag har alltid fått höra att jag är stark som vågar berätta om min psykiska ohälsa och stå för det utan att skämmas. Men i grunden är det just det jag gör, skäms över att jag mår som jag mår ibland. Trots att jag vet att det är bara kan bli bättre av att be om hjälp och framförallt att ta emot den, ju snabbare desto bättre för alla. Jag är ledsen över vad mina barn ska behöva gå igenom, trots att det är för dom jag kämpar var eviga dag. Vill dom inget ont i hela världen utan vill ge dom det bästa av allt. Men jag måste vara ärlig och säga att det kan vara jävligt tufft vissa dagar, jag vill så mycket. Ibland kör det ihop sig rejält och ingenting funkar. Men jag är ändå en riktig fighter trots att jag har mina dippar (det vet jag), ingen kan säga att jag inte försöker. Jag kämpar var eviga dag över att göra det så bra som möjligt för alla trots att det ibland är extra kämpigt. 
 
Det har varit ett par tuffa dagar med mycket ångest och självskadetankar. Men trots att det bara varit tankar och inte handlande så känner jag en sån enorm nedstämdhet. Jag vill verkligen inte må såhär, det är hemskt och ingen människa i världen ska behöva känna sig såhär. Idag behövde jag avboka DBTn pga att jag blev extremt trött och yr. Jag kan aldrig planera saker i förväg eftersom jag aldrig vet hur jag kommer att må. Det är så frustrerande. Jag vill ju göra så mycket saker som min hälsa sätter stopp för. Även fast vi nu försöker att planera allt efterhand så går det inte alltid. Det vart lite bättre efter att jag fått vila men jag känner ändå att det kommer bli en tidig kväll så att jag förhoppningsvis mår bättre imorgon igen. Då vi ska bege oss till heron city för att äta och gå på bio. Hoppas på bättre väder också, idag har det varit riktigt ruggigt och höstigt. Halloween imorgon också men vi har inte firat det direkt på senaste år men vi får se om det kommer några "bus eller godis" spöken hit. Minns när man var liten och var skittaggad över att klä ut sig och få massa godis, det känns inte lika hypat nu för tiden. 
 
Barnen har börjat skriva önskelistor inför julen och iår har jag bestämt att det inte ska bli massa onödigt krimskrams bara för att ge något utan det ska vara saker dom önskat sig. Dom får ju paket från alla möjliga håll och det blir en hel del, jag tror till och med vi har oöppnade förpackningar med leksaker kvar från förra året. Däremot är dom alltid tacksamma men det hinns bara inte med helt enkelt. 
Osammanhängande text jag vet, men ville bara skriva av mig lite
 
 
2018 | | Kommentera |

Du skapa en lavin när du gav mig din tid

Vad gör man egentligen när livet sviker en? Jag har varit ångestfri flera dagar nu men så idag så kommer den tillbaka. Eller ja det började redan igår, jag minns knappt dagen. Blir så himla ledsen över att andra tror att jag hittar på. Att andra förväntar sig att jag ska göra saker och ja visst, lite saker kan jag göra men jag behöver stöd och råd över nästan allt jag ska göra. Jag behöver listor varje dag som visar vad jag ska göra just den dagen. Det är så himla svårt att ens försöka förklara hur jävla dåligt jag mår vissa dagar, jag önskar inte ens min värsta fiende detta helvete. Varför känner jag ens att jag måste förklara mig hela tiden? Hela, hela tiden måste jag förklara för andra som inte förstår och jag börjar ledsna. Säger man inget då är man inte värt något heller. Jag är en tystlåten person av mig, håller mest allting inom mig och det är något jag försöker jobba med men jag vill inte känna någon press för då tappar jag allt helt. Jag är verkligen superkänslig av mig, har väldigt lätt till gråt vare sig det gäller mig själv eller andra. Det här en ingen mardröm , inge fas, det här är något som händer varje dag. Det är fler än du och jag som dansar för oss själva i rummet. Jag hoppas att min utredning dras igång snart, väntar bara på att psykologen ska gå igenom allt vi svarat på. Jag och min mamma hade helt olika åsikter om vad jag hade för problem när jag var liten, kanske för att jag var inbunden redan då. Men jag funderar mycket på det här med autism, jag kan se typiska drag hos mig själv så vi får se vart det leder. 
 
Tyvärr så är det allt för många som inte kan/vill förstå heller. Utan så länge dom själva mår bra så måste alla andra göra det också. Tyvärr funkar det inte så. Jag har skrivit om mina trauman som fortfarande följer efter mig som en skugga. Det är svårt att ta sig igenom trots att jag kämpar med det varje dag men jag är ingen trollkar som bara kan trolla bort allt. Det krävs mycket av mig själv men även för människorna runt om mig som måste ha förståelse för hur jag arbetar med detta.
För det är verkligen inte lätt, inget man klarar av på en dag bara.
 
Idag är jag ledsen, less på att må såhär nästintill hela tiden. Det tar lixom aldrig slut, jag kommer aldrig framåt utan det känns som att jag backar två steg bakåt istället. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör så att der blir såhär, det kan vara bråk, att jag känner mig dålig och inte duger som jag är. En annan sak kan vara att Gustaf inte är här hemma utan hos sin pappa, jag är så van vid att ha honom på heltid här. Sen finns det säkert massa annat skit som ligger och gror och bara väntar på att växa till sig. 
 
 Det känns som att allt jag gör inte är tillräckligt bra nog, att folk förväntar sig att jag ska kunna göra bättre. Men jag kan lova er att jag gör allt jag kan och ibland lite till för att sen knäckas totalt. Det är en svår balans det där. Jag vill inte göra andra besvikna men för att slippa göra det så måste jag lita på mig själv och erkänna att jag duger som jag är, trots att jag missar någon inlämningsuppgift, så är det inte hela världen. Så länge jag har gjort det jag känner att jag är kapabel till så är det nog. Jag har förutom mina psykiska problem även ont i kroppen, framför allt i benen. Det känns som träningsvärk trots att jag inte ens har tränat. Jag vet inte om det hänger ihop med varandra. 
 
Nu är det höstlov och barnen är lediga, vi ska försöka hitta på något roligt iallafall men vad får vi se. Gustaf och Wilma hade det roligt på discot iallafall, Gustaf kom hem lite tidigare. Kul att kunna göra något tillsammans.
 
2018 | | Kommentera |

Allting kommer bli bättre

Idag vaknade jag med skakningar igen, vad kan det egentligen vara? Det var dock inte lika illa som senast men det är läskigt att tappa balansen helt. Vara rädd över att ramla och slå ihjäl sig. Jag ramlade ju i trappan för ett tag sen och jag tror nu att jag var lite skakning då också även fast jag inte tänkte på det just då. Var och tog litium prover i onsdags men det visade inte vara något konstigt, hade bra värden. Så jag vette fan vad det kan vara. Jag hoppas att jag får en läkartid snart så jag kan fråga om det kanske beror på någon annan medcin jag äter. Tycker att det är ganska viktigt att få svar på vad det kanske beror på. Såhär kan jag bara inte ha det. Jag är superrädd över att jag ska bli dålig när jag har barnen hemma själv eftersom när jag blir såhär så kan jag inte ta hand om mig själv ens. Nu har det dock aldrig hänt att jag fått dom här symtonen när jag varit hemma själv, förutom dessa skakningar jag fick idag men nu är det påväg att släppa. Annars brukar jag bli förvirrad och börja hallucinera, det är också väldigt läskigt. Det kommer oftas på kvällarna när ångesten brukar vara som mest. Kanske är det den som spökar? Nu börjar iallafall skakningarna släppa men istället ser jag suddigt och har dubbelsende.
 
Idag ska Gustaf på sitt allra första disco, Wilma är så snäll som följer med och tar hand om honom. Det är halloween tema och båda ska klä ut sig. Gustaf ska vara super Mario, som är hans favorit, kanske inte direkt något som är hallowenigt men han ville så gärna vara honom och det är såklart att han ska få. Vi får se om han orkar vara kvar under hela tiden, det slutar klockan 22 ikväll, jag kan ju tycka att det är lite för länge men vi bor ju precis vid skolan så han kan lätt gå hem själv.
 
 Annars då, jag har klippt av mig håret, eller ja klippt det kortare. Det blev lite för mycket men jag trivs i det och tycker nu att det vart bra ändå. Det växer ju ut så fort så om jag tröttnar på det så gör det inget iallafall. Och det andra är att jag börjat kolla på efter julklappar men det är så himla svårt, mina barn har typ allt men jag har tänkt köpa någon upplevelse som vi kan gå på tillsammans. Wilma har fått det varje år och det har  varit uppskattat och nu är Gustaf så stor att han också kan hänga med. Wilma önskar sig pengar och presentkort men det känns lite tråkigt att ge. 
 
Nu ska jag försöka göra något i hemmet, jag har legat i soffan hela dagen eftersom jag mått dåligt.
Ha en fin helg!
 
 
 
2018 | | Kommentera |
Upp