Emelie Forsberg

Nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på alla dessa youtubeklipp jag ska kolla på, får inte in någon information alls och allt känns bara luddigt. När det dessutom är på engelska också. Men jag har iallafall plöjt igenom några stycken och det är huvudsaken, att jag har försökt. Känner mig allmänt låg idag, kan inte sätta fingret på vad det är. Har haft ännu en dag då jag bara suttit i soffan och inte gjort någonting. Kan knappt äta eftersom jag inte känner någon hunger, känner ingenting. Allt är bara svart eller vitt. Vill ha någon som håller om mig men ändå inte vara någon nära. Det är så knepigt det här. Alla dessa känslor som kommer och som jag inte vet hur jag ska hantera. Det är tur att jag har folk omkring mig som förstår, det kan verkligen inte vara lätt att leva med mig. Jag vill vara ifred men inte känna mig ensam. Blir lätt arg på människor som försöker komma mig nära och det blir för mycket för mig, trots att det är just det jag behöver i dessa stunder, ha någon som bryr sig. Det är som att jag inte kan förstå varför människor älskar mig för just den jag är, eftersom jag ibland inte vet vem jag är själv. Jag är rädd för stora ord, rädd för allt. Denna ständiga rädsla över att bli övergiven. Hur mycket jag än kämpar så finns den ändå alltid i bakhuvet och gror. Jag blir så less! 

 

Ska strax bege mig mot sjukhuset för mitt andra möte med DBT, med blandade känslor. Jag har en ständig känsla inom mig över att jag inte är värd att bli hjälpt. Att det är såhär jag ska må resten av livet. Jag straffar mig själv helt enkelt och nedvärderar allt jag gör. Men, det är det den här terapin ska hjälpa mig med även fast det just nu inte känns som det kommer ge någonting så måste jag ändå ge det en chans. Mest för min egen skull, att jag ska få må bra en längre stund och inte behöva gå med dessa svart eller vitt känslor hela tiden.