Emelie Forsberg - Att våga må dåligt

Att våga må dåligt

Gårdagen slutade i kaos, ångesten tog över totalt och jag började rispa mina händer i hopp om att bedöva smärtan lite. När jag sen insåg att det inte hjälpte så gick jag till en skötare som skickade mig till sjuksköterskan, där blev jag utskälld. Så himla bra att sparka på någon som redan ligger ner, bra jobbat!

Det vart ju inte direkt bättre av det utan snarare sämre och jag fick dåligt samvete. Svårt att sova under natten trots att jag lyssnade på musik och när jag gick upp igen för att be om något lugnade så blev jag inskickad på rummet. Jag vill inte smutskasta någon, det här är det bästa stället jag har varit på och dom flesta i personalen är underbara och förestående. Men jag är så skör just nu så minsta lilla gör att det rinner över för mig och jag blir ledsen. Vet inte om jag överreagerar. Allt jag vill är att få komma hem igen men jag tror inte det fungerar just nu och det gör att jag återigen slits i bitar. Att inte veta när man får komma hem och träffa sin familj.

Jag har perioder när ingenting går och det känns som om jag faller. Perioder där jag går som i ide och allt är mörkt. Jag har ett generaliserat ångestsyndrom, en diagnos som betyder ångest hela tiden. Jag har stunder i livet där allt känns tungt och ingenting är roligt. Jag ser allt i svart, ser ingen utväg alls. Mina nätter kan vara kantade av mardrömmar och jag vaknar och inte vet vad som är verklighet och

Det är inte kul, men det försvinner inte bara sådär. Jag måste hitta sätt hantera det.Jag har fått höra att gråta är det bästa jag kan göra för att det är ett tecken på att jag kämpar. Och det är exakt det jag gör varje jävla dag. Allt är en kamp för livet. Och jag bara gråter och gråter, för det mesta i min ensamhet.

Det finns folk som har åsikter om att depressioner inte finns, att det endast är personer som söker efter uppmärksamhet. Snälla gå och dra något gammalt över er. Jag blir så himla less, uppmärksamheten är det minsta jag vill ha, jag vill istället ha lugn och ro.

Ibland blir jag så jävla arg på mänskligheten, att det finns dom som tycker deprimerade människor är lata. Jag har inte valt det här, jag har lidit av ångest sedan jag gick i grundskolan.

Hösten 2010 var jag med om det värsta traumat i mitt liv. Allt rasade samman och jag kunde inte förstå hur jag skulle överleva. Jag ville bara försvinna, dö.

Men, jag dog inte, jag hittade istället saker att leva för.

Jag vet inte om jag vill skriva öppet om det här, även om jag tror det skulle vara bra. Men det är väldigt känsligt och ett fåtal personer som vet om allt. Även om jag tror att det skulle kunna hjälpa andra också. Men jag måste samla mod.