Emelie Forsberg

Jag har ätit så mycket mediciner de senaste åren att jag tillslut började överdosera allt som gick. Nu går jag sen mer än ett år tillbaka och hämtar mediciner hos en sjuksköterska varje vecka, dvs svårt att överdosera då jag inte har några mediciner hemma. Jag har haft tur som inte fått några men efter alla tabletter jag tryckt i mig. Jag har alltid ångrat mig efteråt och sökt hjälp. Innan jag fick min diagnos så gick jag på SSRI tabletter utan att äta något annat stämningsstabilerande som skyddar och jag hamnade i hypomanier, vilket jag tyckte var grymt skönt så jag bara fortsatte. Man ska inte äta antidepressiva medel om man har en bipolär sjukdom. Då det just som för mig kan trigga igång hypomani och i värsta fall manier. Nu äter jag en låg dos men med skydd av andra mediciner, dels för att minska mina depressioner jag kan hamna i.

 

Det jag vill komma fram till är att det är så lätt att fastna i ett missbruk, tabletterna slutar verka och man tror att det ska bli bättre genom att ta fler och fler. Men istället blir det sämre och man skadar sig själv. Ibland så pass att man kan få allvarliga skador resten av livet. Det är inte värt det. Min läkare berättade att det är lätt att göra något sånt här när man mår riktigt dåligt men sen när man mår bra igen så kommer man ångra sig djupt över dom skadorna man utsatt sig för. Istället ska man be om hjälp, direkt! När jag var på akuten senast efter att ha tagit för mycket av vanlig ipren som finns att köpa på apotek och i vanliga butiker så berättade hon för mig att jag sakta men säkert kommer få en smärtsam och långsam död. Så farligt är det. Och har man receptbelagda mediciner så kan det gå så långt att man mister livet direkt. Då blev jag på riktigt rädd och förstod allvaret i det hela. Jag var tvungen att bryta det här och idag är jag utan alla narkotika klassade mediciner vilket är så skönt. Dom slutade verka på mig tillslut och det är lönlöst att äta något som ändå inte hjälper en men som är berondeframkallande och svåra att sluta med.

 

Det är väldigt vanligt med ett tablettmissbruk, vanligare än vad man kan tro. Det är så jäkla enkelt att hamna där. Man tror att det inte är någon fara, inbillar sig att man mår bättre fast att det blir sämre. Mitt råd till alla som lever med något slags missbruk är att våga söka hjälp. Det finns hur mycket som helst att få. Jag önskar att jag hade vågat prata med någon mycket tidigare. För vem vet hur det blir för mig i framtiden? Jag kanske har sabbat mina njurar och lever bara att det inte märks just nu men kanske kommer senare i livet. Isåfall kommer jag ångra det djupt. Jag vill ju inte dö, jag ville bara bedöva min smärta jag kände inombords. Vilket det finns mycket bättre alternativ att göra på.

Så snälla ni, var försiktiga med allt som kan skada era kroppar. Det är inte värt det! Även fast det är svårt så försök. Tänk på era familjer. Att dom behöver er.

 

Jag pratade med min läkare om det här idag och hon är orolig över att jag ska hamna där igen då dessa impuls attacker kan komma ibland, trots att jag nu har bättre kontroll. Jag hade velat sluta med att behöva gå dit varje vecka men det tillät hon inte och ja jag kan hålla med henne till viss del. Jag ligger fortfarande i riskzonen och det är inte värt att riskera något nu. Speciellt när jag inte mår helt bra. Jag blev iallafall av med två mediciner så det känns bra. Nu kan jag bara blicka framåt och försöka att inte hamna i detta destruktiva beteende igen.