Man måste dö några gånger innan man kan leva

Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel. Men jag sitter fast, förankrad i marken, fastgjuten i cement och jag kan inte röra mig. Denna hemska känsla, inget som hjälper. 
Jag vet att det går över om några dagar eller iallafall mildras. När det är som jävligaste, när allt känns mörkt, när man förvrängt allt som är fint.
Den är efter mig konstant, jagar mig och jag kommer ingenstans. Ändå ställer jag mig tillslut upp igen.
 
Hatar dessa perioder, när exakt allt går fel. När jag är i behov extra samtalstider med min skötare och läkarna bara matar på med mera mediciner. Med orden "allt löser sig". Vadå allt löser sig? Det är inte ett jäkla skit som har löst sig för mig under 1 års tid nu.
Jag vill så mycket, bland annat plugga vidare men då krävs det att jag läser upp några kurser på komvux och det tar emot så. Ja jag vill sååå mycket! Men kan inte pussla ihop allt så det funkar. Så är jag rädd att jag ska flippa ur totalt.
 
Jag tror någon form av arbetsträning skulle vara bra för mig och jobba med något som konstant ger mig bekräftelse. Jag älskar som sagt att jobba och helst med människor. Men samtidigt vet jag inte om jag är redo än och om det höjer risken för att jag ska bli dålig igen. Min ångest förstör för det mesta , och det är förjävligt, och det finns inget annat jag kan göra än att andas, gå tillbaka och börja om, prata! Den lixom bara är där.. hela tiden. Jag skulle aldrig vilja lägga min ångest i någon annans händer, utan mitt mål är att kunna hantera sånt som inte alltid är lätt. Sånt som inte är jobbigt för en "frisk," men som fungerar som trigger i mitt huvud. Det händer, och förut blev jag så ledsen på folk som inte kunde förstå. Nu är jag inte utåtriktad av mig utan håller mina känslor inom mig men jag kan inte alltid hjälpa det, om jag blir sur eller irriterad. Det trycker i bröstet, det trappas upp och jag undrar om jag ska orka. Jag har endå en viss livsglädje, utan den hade det inte gått. Även fast jag har ett konstant terror och självhat. Har ett skadebeteende bakom mig. 
Det var/är svårt att ta sig hur men jag vet att lyckan finns där någonstans och den lyckan letar jag efter när jag är både glad och ledsen.
 
Det är skitjobbigt att leva med detta. Tröttsamt, hemskt och orättvist. Men ändå så har jag ett lyckligt liv, jag har mina 3 barn och sambo som jag älskar mest av allt här i världen och aldrig vill svika. 
 
Jag har en sån extremt ångest just nu som vägrar försvinna, vill hem! Så ledsen om inlägget blev flummigt.
 
2018 | |
#1 - - Sara:

Hej Emelie!

Jag vill bara berätta för dig att jag är så glad att du skriver igen och att jag håller tummarna för att du ska börja må bättre. Jag önskar att fler fick tillgång till din blogg igen så jag har mejlat några på Loppi bland annat med önskemål om att dom ska skriva om dig. Jag hoppasatt det var okej för dig. Det vore kul om din blogg kunde bli stor igen:D Det du skriver om är ett så pass viktigt ämne som måste sluta bli tabubelagt.

Svar: Hej! Men gud tack så jättemycket och kul att du hittat tillbaka hit igen.Håller med om att fler borde informerade om hur viktigt det är att våga prats om psykisk ohälsa.
Kram
Emelie Forsberg

Upp