Tillbaka igen

Veckan rusade förbi, mycket kontakt med nya vänner. Det känns så himla bra. Att ha några som man verkligen kan prata med, och som förstår hur svårt det kan vara att hålla kontakten i liv när man mår som sämst. Bästa!
Men det jag vill skriva om idag är olikheter hos barn
 
Mina barn är verkligen olika men samtidigt så lika.
Vi kan börja med den älsta. Så himla fantastisk god vän, en som bjuder in alla i gemensamheten. Blir så himla stolt. Hon är väldigt framåt men ändå blyg. Har hittat sitt intresse, gymnastik. Och hon är sååå duktig. Förstår inte hur man kan böja sin kropp så mycket, hehe
Hon är min förstfödda, hon som räddade mitt liv. Jag var femton när jag fick henne. Trots all motgång jag hade,  så klarade vi ut allt. Jag fick så mycket stöd, mer än vad jag hade förväntat. Jag bodde hos hennes farföräldrar den första tiden, några som har blivit en mycket stor del i hennes liv. Det känns så skönt att hon har några fler än mig att ty sig till. Min bebis! Kan inte förstå att jag varit mamma i 12 år redan? Det är nu mina gamla vänner skaffar sina första lixom. Men ja, jag är så stolt över henne. Jag ser fram emot tonåren men samtidigt är jag så rädd över vad som komma skall. Hon är ju  nästan i den åldern som jag var när jag blev gravid med henne. Som sagt, vi har klarat oss igenom mycket och står starkare än någonsin kvar. Och hon är så väl värd all den beröm hon får.
 
Så har vi sonen, Gustaf min Gustaf. Så social och framåt av sig. Han hittar nya vänner direkt om vi är iväg någonstans. När han gick på förskolan och vi åkte buss så ville han alltid sitta bredvid någon annan än mig för att kunna prata. Ett charmpojk. Som sagt, väldigt framåt av sig. Jag var så himla orolig när han skulle börja skolan och inte hamna med så många från sin förskolegrupp. Men det gick ju hur bra som helst.  Nu älskar han att vara i skolan och på fritids. Även han får mycket beröm över det han gör. Han älskar tv-spel, det är hans största passion och han är så duktig. Att jobba med något inom media tror jag verkligen han kommer göra om intresset finns kvar. Men, det är en lång tid dit, hehe. Just nu är det bara Mario och Mario heela tiden. På hans första disco så var han utklädd till just Mario. Gustaf är den som är mest framåt av mina barn. Sen så har han ju en diagnos som oftas gör att han behöver mycket planering och struktur i vardagen. Vi får berätta för honom varje dag om vad det är som gäller. Det är svårt att bara göra något impulsivt så ibland blir det en jäklans pusslande. Ska han iväg någonstans vill han veta långt iförväg för att kunna räkna ner. Jag tycker att det funkar rätt så bra nu när vi gör såhär, visst ibland blir det utbrott och så, men inget som utsticker sig från andra barn.
 
Så var det minisen, som inte är så liten längre. Alva 3 år. 
Hon som är en liten pratkvarn av sig och har alltid varit sen 1 års ålder. Men hon började gå rätt sent, hon satsade på språket istället. Och när hon väl började gå så sprang hon som att hon aldrig gjort annat. 
Hon kan ibland vara lite blyg ibörjan för att sen härja runt, men det är nog rätt vanligt. Man märker av nya kunskaper i stort sätt varje dag. Det är verkligen helt fantastisk hur barn utvecklas och lär sig saker.
Hon är nog den envisades av alla, får hon inte som hon vill så får man veta att man lever. Hehe. Det kan nog vara någon 3års trots också. Men jag kan inte minnas att dom äldsta var så här, kanske glömmer man fort. 
 
Jag älskar alla mina barn högt. Som jag skrivit tidigare, jag skulle inte kunna leva utan dom och dom inte utan mig. Ändå så drabbas jag av dessa mörka tankar ibland, över att dom förtjänar någon bättre. Jag hatar att jag blir så sjuk ibland och att jag behöver vara borta ifrån dom. Det gör så jäkla ont i mig.
 
Jag har inte varit så aktiv här, det har hänt så mycket och jag har påbörjat flera inlägg men inte avslutat något. Jag har mått både bra och dåligt, men just nu är jag sjuk, inte psykiskt utan fysiskt. Så jävla irriterande :p 
Skulle till sjukgymnasten idag men fick avboka, var mest för att hon ville kolla om jag är nöjd med tyngdtäcket. Och det är jag väl, kanske lite för tungt och det har inte gett den effekten som jag hoppades på. 
 
Nu ska jag försöka sova lite till och hoppas på att få bli frisk.
 
 
2019 | |
Upp