Sjukhus

Det har ekat lite tomt här inne, bland annat för att jag har legat på sjukhus. Jag vaknade inatt och kunde inte röra mina ben och hade extrema skakningar så det blev ambulans in till Sös. Det var riktigt läskigt. Trodde jag hade blivit förlamad. Dom hittade inget fel och trodde det var psykisk så dom skickade mig till psykakuten där jag fick sova över, kunde fortfarande inte gå själv. Sen blev jag hemskickad. Jag mår helt bra psykiskt men ingen bra fysik. Undra var det kan vara? Jag har verkligen otur med allt just nu, sjukdomarna avlägs efter varandra. Om det inte gått över imorgon så åker vi in till akuten igen, men jag hoppas det försvinner. Alltså jag hade verkligen ingen känsel alls i benen.
 
Ville bara upptadera lite snabbt och hoppaw att ni har det bra :)
 
 
 
2018 | | Kommentera |

En helt vanlig torsdag

Idag är jag lite piggare, tänk vad en promenad kan ge och tänk vad svårt det kan vara att bara komma iväg. Det är ett av mina problem, att jag har svårt att ta tag i saker som jag vet i slutändan gör gott. Vi har så himla fint väder nu också för att vara oktober. Det gäller att passa på nu när solen fortfarande skiner. Annars har jag fått lite annat gjort också, packat kläder i påsar som ska lämnas in. Vi har en himla bra klädförmedling här i Nynäs, dom flesta av barnens plagg kommer där i från nu för tiden. Bra för plånboken och miljön. Tycker det är så onödigt att köpa massa nytt när dom ändå bara växer ur allt på några månader. Även fast jag tycker det är skoj med kläder men man kan fynda massa fint begagnat också.
 
Annars så känner jag mig stressad inför söndagen då Gustaf ska ha kalas. Dock bara 2 av 4 som kommer så det blir ett litet kalas men han är nöjd bara han får ha några kompisar över hem och får tårta. Vet inte varför jag blir såhär, kan inte tänka på annat, blir helt matt. Men det kan bero på att jag är rädd över att jag ska bli sjuk och stressen bidrar ju inte till något bättre heller. Hela tiden finns den där rädslan över att bli dålig, eftersom att det ibland kommer utan att jag ens hinner tänka klart innan. 
 
Vi har några elsnubbar här just nu då vår el på nedervåningen gick igår och dom håller på att klura ut vad det är eftersom den gick på samma sätt för några månader sen bara. Det verkar vara lite förvirrande låter det som, haha. 
 
Snart kommer barnen hem igen, farmor som hämtar idag. Jag får hjälp någon dag i veckan just nu. Det har varit ett stressmoment för mig med rädsla över att jag ska komma försent, trots att jag aldrig gjort det, är snarare där en halvtimme innan. Sånna onödiga saker jag kan gå hela dagarna och oroa mig för, sen direkt när jag är hemma så släpper det igen. 
 
 
2018 | | En kommentar |

Att inte ha svaret

Nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på alla dessa youtubeklipp jag ska kolla på, får inte in någon information alls och allt känns bara luddigt. När det dessutom är på engelska också. Men jag har iallafall plöjt igenom några stycken och det är huvudsaken, att jag har försökt. Känner mig allmänt låg idag, kan inte sätta fingret på vad det är. Har haft ännu en dag då jag bara suttit i soffan och inte gjort någonting. Kan knappt äta eftersom jag inte känner någon hunger, känner ingenting. Allt är bara svart eller vitt. Vill ha någon som håller om mig men ändå inte vara någon nära. Det är så knepigt det här. Alla dessa känslor som kommer och som jag inte vet hur jag ska hantera. Det är tur att jag har folk omkring mig som förstår, det kan verkligen inte vara lätt att leva med mig. Jag vill vara ifred men inte känna mig ensam. Blir lätt arg på människor som försöker komma mig nära och det blir för mycket för mig, trots att det är just det jag behöver i dessa stunder, ha någon som bryr sig. Det är som att jag inte kan förstå varför människor älskar mig för just den jag är, eftersom jag ibland inte vet vem jag är själv. Jag är rädd för stora ord, rädd för allt. Denna ständiga rädsla över att bli övergiven. Hur mycket jag än kämpar så finns den ändå alltid i bakhuvet och gror. Jag blir så less! 
 
Ska strax bege mig mot sjukhuset för mitt andra möte med DBT, med blandade känslor. Jag har en ständig känsla inom mig över att jag inte är värd att bli hjälpt. Att det är såhär jag ska må resten av livet. Jag straffar mig själv helt enkelt och nedvärderar allt jag gör. Men, det är det den här terapin ska hjälpa mig med även fast det just nu inte känns som det kommer ge någonting så måste jag ändå ge det en chans. Mest för min egen skull, att jag ska få må bra en längre stund och inte behöva gå med dessa svart eller vitt känslor hela tiden. 
 
 
2018 | | En kommentar |
Upp