En del av mig 2

Många av er läsare har skrivit och sagt att ni vill veta mer om mig, hur jag var som person innan jag fick Wilma.
Egentligen är jag samma person som innan, bara att jag är mamma helt enkelt. Som jag skrivit tidigare så har jag alltid varit en väldigt lugn och blyg person, aldrig varit till besvär. Många upplever mig som en väldigt lätt person men endå svår, då jag har svårt för att öppna mig och berätta hur jag känner och vill ha saker och ting. Hänger oftas på saker som jag kanske egentligen inte vill/tycker. Som sagt, jag har alltid varit ett "problemfritt" barn, om man nu kan kalla det så. Mitt problem är väll egentligen att jag måste stå på mig mer och inte bry mig om vad andra tycker, våga helt enkelt.

Jag har aldrig varit den som varit ute och festat och supit sig full direkt man fått chansen. Helt ärligt så tycker jag att det är otroligt töntigt och omoget när man ser fjortonåringar ute på gatan som är helt packade, och inte själva vet vad man håller på med. Varför kan man inte ha kul i måttlig mängd? Jaja, nog om det nu. Istället så föredrar jag hemma kvällar med familjen eller varför inte en tjejmiddag. Mina kompisar som känt mig länge vet hur jag fungerar som person och vet därför också vart mina gränser går, det är väldigt skönt. Träffar jag nya människor som jag helt enkelt inte känner mig bekväm i så drar jag mig undan. Det är inte för att jag inte gillar personen eller vill vara otrevlig, utan för att jag känner mig osäker med mig själv. För mig kan det här vara jättejobbigt och jag själv har mått väldigt dåligt över det, men jag måste lära mig att acceptera att det är så jag är som person. Och det är nog bara jag som kan ändra på mig. Jag är en väldigt omtänksam person (om jag får säga det själv) och låter oftas andra människor gå före mig själv, många gånger får jag höra att jag är alldeles för snäll. Ibland skulle jag behöva strunta i allt och alla och bara bry mig om mig själv istället, men jag kan inte, det känns inte rätt för mig. Jag vill att alla ska ha det bra men glömmer istället bort mig själv. Det blir oftas så att jag tar på mig för mycket ansvar och har svårt att säga nej, jag är rädd för att säga nej och tror att personen ska tycka illa om mig för det. Så ska det absolut inte vara och jag vet att det är OK att säga nej då man inte känner för något, men det blir aldrig så att jag gör det.

Att jag tog ett så stort steg i livet och valde att bli mamma i väldigt ung ålder kom som en chock för de flesta. Ingen kunde någonsin tro att jag Emelie, en av de lugnaste personerna som finns skulle välja ett sånt val. Många vart oroliga över hur just jag skulle klara av det och innerst inne vart jag väldigt arg över det. Det var som att jag inte fick skaffa barn för att jag var den person jag var. Sjävklart så sa jag ingenting. Som tur var så ändrades allt snabbt och många började tro på mig, de såg att det här mådde jag bra av, jag var lite som en ny person. Jag sken som en sol vissa dagar, aldrig hade jag mått så här bra. I skolan kämpade jag på så gott jag kunde men gjorde kanske endå inte mitt allra bästa vissa gånger. Nu när jag börjar till igen till våren känns allt mycket bättre, ingen vet hur jag har varit som person och kan heller inte "döma" mig för den "blyge som inte kan". Det var så jag kände vissa gånger när jag gick i grundskolan, att lärarna redan visste hur jag var och därför inte förväntade sig speciellt mycket av mig. Jag dömer ingen av mina föredetta lärare, för det var mitt eget fel, jag kunde ha visat att jag kunde. För jag kan, det är bara det igen, att jag inte vågade.

Nu när Wilma finns mår jag också som bäst, men jag kan även må väldigt dåligt vissa dagar. Som ni förstår så skriver jag inte ner allt som händer här på bloggen, vissa saker käns allt för privat. Jag vill skriva om Wilma, om hur stolt jag är över henne, hon är mitt allt. Hon har fått mig att våga lita bättre på mig själv, även fast jag fortfarande har en bra bit kvar. Min ängel, min prinsessa, min sötnos, min älskling, mitt allt! Det är vad hon är. Hon har fått mig att orka med mig själv dem stunder då allt känns som värst. Jag blundar oftas för allt skit som händer, tänker oftas att allt ordnar sig. Tillslut när man lagrat på sig för mycket orkar man inte mer, man bryter ihop och allt känns så värdelöst. Det är då hon hjälper mig. Bara att se henne vara lycklig och skratta kan få mig att börja gråta av lycka, att bara veta att hon är min, ingen annans!

Jag hoppas att ni har fått en lite bättre bild av mig och att ni kan förstå att jag inte kan skriva allt här i bloggen, även fast jag gärna skulle vilja det. Ni är underbara och jag kan säga att ni läsare har fått mig att få ett lite bättre självförtroende, det ska ni ha ett stort tack för. Godnatt på er!

Ingen är perfekt!

90 kommentarer

En del av mig.

Det här inlägget skrevs egentligen igår natt, men internet dog och jag kunde inte publicerad det. Som tur var hade jag sparat det i utkast. Varning för väldigt lång text.

Egentligen har jag ingen lust att skriva blogg alls, men jag gör det endå. Idag är det en sådan dag då allt bara känns helt värdelöst, och jag har inte lust med någonting alls. Jag vet inte om det beror på att Andreas är borta, för jag saknar honom enormt mycket. Det har varit några dagar då jag bara känt att allt blir fel och ingenting duger, att jag gör fel. Ibland när jag läser vissa kommentarer jag får kan jag känna att "jaha det kanske är så det ska vara", men jag blir så arg på mig själv eftersom att jag egentligen vet att det är jag som vet vad som är bäst för Wilma, ingen annan. Det är faktiskt svårt att bara strunta i alla elaka kommentarer man får, men jag försöker, det gör jag verkligen. Jag blir så otroligt glad när jag får höra att många av er tycker jag gör ett kanon bra jobb med Wilma och att jag verkar så stark som klarar av mammarollen i så ung ålder, det värmer. Ni som läser känner inte mig och vet inte hur jag är som person, det enda ni egentligen vet om mig är att jag är en ung mamma till Wilma som skriver blogg. Ni vet nästan ingenting om hur jag var som person innan jag fick Wilma, och innan jag träffade Andreas. 
Jag tycker att det är tråkigt, men jag har inte känt jag velat skriva om sånt. Just nu känner jag för att skriva ner allt sånt, jag har fått så pass många läsare som egentligen inte vet någonting om mig men som så gärna vill veta.

Jag har alltid varit en väldigt blyg person som gärna inte står i centrum eller ställer till problem.
Som liten har jag haft problem i skolan med att tala högt och berätta hur jag vill ha det, vilket också finns kvar nu. Oftas så håller jag bara med om saker som jag kanske egentligen inte tycker, bara för att slippa disskutera. Det här låter säkert hel skumt nu eftersom att jag i bloggen då och då disskuterar om saker jag tycker är fel med mera, men efter varje sånt inlägg tänker jag "varför vågar jag inte säga vad jag tycker i verkligen också, varför är det inte lika lätt för mig att prata som att skriva?"  och känner mig dum att jag ens skrev ett inlägg när jag vet att jag aldrig skulle säga det öga mot öga. Jag vet inte själv varför det är så, men jag är rädd för att göra fel och att folk ska skratta åt mig. Även fast jag vet att någon aldrig skulle göra det, för alla gör bort sig någon gång och det är helt normalt. Men ändå har jag en sån otrolig fobi för att säga vad jag vill och tycker, jag kan bara inte, det tar stopp.
När jag träffar nya människor är jag verkligen inte den som börjar prata om vad som helst, som att jag känt personen i hela livet. Jag måste känna att jag kan lita på personen jag pratar med och ibland kan jag kanske uppfattas som otrevlig och tråkig på grund utav att jag inte säger så mycket. Men jag vill så gärna, det är bara det att jag inte vågar ta steget och helt enkelt bara prata. Nu kanske det låter som att jag aldrig pratar, men så är det inte riktigt heller. Ni som känner mig vet att jag också kan pratar hur mycket som helst och faktiskt säga vad jag tycker, utan att vara rädd för att säga/göra fel. Och när jag väl lär känna nya människor så kan jag prata hur mycket som helst. Men som sagt jag har väldigt svårt för att prata med vissa människor och berätta saker.
Här i bloggen kan jag i stort sätt nästan skriva om vad som helst och berätta vad jag tycker, vissa av er kanske tycker att det är fel eftersom att jag inte skulle disskutera om det i verkligheten, men ja, då får ni tycka så. För att när jag skriver mår jag bra utav att få berätta saker.

När jag träffade Andreas var jag aldrig blyg, det klickade för oss direkt. Det var som att vi faktiskt var gjorda för varandra, jag kände att jag kunde lita på den här killen. Och nu nästan två år efter att vi träffas för första gången kan jag berätta allt för honom. Han är min självfrände, en som jag kan berätta allt för. Jag älskar honom och det är han jag vill leva resten av mitt liv med.

När jag blev gravid var det en av de första gången jag faktiskt vågade säga ifrån, och berätta vad jag själv ville. Jag ville verkligen behålla Wilma och kämpade för att våga göra som jag själv vill. Det var då jag förstod att jag var tvungen att våga, annars skulle mitt liv vara som att det var alla andra som levde det åt mig. Jag kämpade för att stå emot vad alla andra sa och tyckte, nu var det här mitt eget beslut och jag skulle klara det. Och det gjorde jag. Nu drygt ett år senare har jag en dotter som jag älskar mer än allt annat här i världen. Hon får mig att våga stå på mig och visa vem jag egentligen är, hon får mig att leva. Tiden då jag var gravid förändrades jag otroligt mycket, vilket också andra märkte. Alla glädjes med mig, dom såg att jag mådde bra och var glad över det här. Jag var som en helt ny person. Fortfarande väldigt blyg men en tjej som vågade mer.

Okej nu känner jag för att ta en paus, jag skriver nog mera om det här någon annan dag. Klockan är mitt i natten och jag behöver sova. Ursäktar om det är mycket stavfel och annat slarv.
155 kommentarer