You will learn to begin to trust the voice within

Att lida av ångest eller depression är som att vara livrädd, man blir helt utmattad. Det tar över hela ens liv och det är svårt att koncentrera sig på något annat. Man har en rädsla över att göra andra besvikna och känner sig otillräcklig. Vill ha sällskap men samtidigt är man folkskygg och isolerar sig. Jag har varit ensam nu väldigt mycket och inte träffat folk, men har nu börjat följa med på kalas och liknande. Och det har gått bra. Så himla skönt och jag börjar sakta men säkert våga mig ut. Iförrgår satt jag till och med på fiket, ensam! Det är för många säkert en självklarhet men för mig är det ett stort steg. Om det blir för stimmigt runt omkring mig så kommer ångesten smygandes. Men ibland vill jag vara ifred men samtidigt inte känna mig ensam. Jag kan vara översvämmad av känslor ena stunden för att senare känna en sån tomhet. Då är det svårt att känna nån förbättring och jag tappar tron på mig själv. Jag kan tänka att mitt mående är självförvållat och ingen sjukdom. Att andra inte ska tro att jag är sjuk bara för att det inte alltid syns på mig. Många tror att jag går hemma bara för att jag är lat och inte vill jobba. Men så är det verkligen inte. Jag kan sitta hemma en hel dag i soffan utan att röra på mig, just för att min ångest är så stark och jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag önskar inte ens mina värsta fiender det jag lever med. Så blir det tvärtom, när jag mår bra så tror jag inte att jag är värd att må bra, så blir jag dålig igen och allt börjar om på nytt. Jag tror det är svårt för andra att förstå hur dåligt man egentligen mår, det är svårt att veta om man inte varit där själv. Jag kan få svar som att alla har ångest någon gång här i livet, det är bara att försöka skaka bort det. För mig är det inte det, jag kan bara inte låsas som att den inte finns. Den tar över hela min värld.
 
När jag hamnar i mina depressioner så har jag svårt att klara av vardagen. Jag kan sova bort hela dagarna för att slippa känna. Gråta i ett hörn tills tårarna tar slut. Känner mig totalt värdelös och ensam. Tappar hoppet om framtiden helt. Oftast när det blir såhär så måste jag läggas in och vila upp mig. Det är inte roligt att inte kunna klara sig själv, att inte kunna vara hemma där man känner sig som mest tryggast. För mig har det varit en pest att vara borta, men samtidigt så vet jag att jag behöver det och det har ju hjälpt mig att komma på banan igen. Men jag kan inte förstå hur vissa kan tro att jag tycker det här är kul? Det finns inget roligt med det här, tänk er själva att inte kunna vara hemma med sin egna familj. Det är ett rent helvete och något som gör att jag får ännu mera ångest. Så snälla, säg inte att jag är dramatisk. Jag är en känslig och ömtålig person. Tar andras ord seriöst även om dom bara skojar.
Jag vill att folk respekterar mig så som jag är. Och även fast jag lider av detta så tror jag att jag kan hjälpa andra genom att bara skriva. Jag har pratat med en del av er, bollat tankar och stöttat varandra. Det är guld värt!
 
"Now in a world where innocence is quickly claimed
It's so hard to stand your ground when you're so afraid
No one reaches out a hand for you to hold
When you're lost outside look inside to your soul"
 
Till något helt annat, varför är all äppelmos man köper i affär gult? Görs det bara på gula äpplen? Vårat egna är iallafall mycket finare,och godare.
 
Wilma 3 år | | En kommentar |

När livet sviker

Jag tog bort mitt tidigare inlägg då det blev alldeles för personligt. Även fast det är viktigt för mig att få skriva och förklara, så kan det ibland bli för mycket. Jag måste tänka på vad jag skriver eftersom det är många som läser och egentligen inte ska läsa. Men jag skriver det, dock mer censurerat. 
 
Jag är så less på att folk ska behöva bli besvikna på mig, gång efter gång. Alltid är det något. Så rädd över att andra ska ledsna och övergiva mig. Jag gör ofta saker på impuls vilket gör det omöjligt att stoppa, det bara blir så helt enkelt. Jag vill ju inte men jag gör allt för att minska ångesten, för stunden. När det blir för mycket och jag inte vet vad jag ska ta vägen. 
Allt blir så jävla onödigt och jag ångrar mig som fan.
Jag förstår inte hur och varför jag har ett behov över att skada mig själv. Så skäms jag så inåt helvete efter.
Hur kan jag vara så jävla självisk? Blir äcklad över mig själv . Fyfan.
 
Jag måste lära mig att hanter dessa impulser, stoppa det innan det går såhär långt. Det är jätteviktigt och ligger högt upp på min prioriterings lista. Jag vill ju bli frisk men är för ivrrig och vill att allt ska ske nu men som min läkare sa, det kan ta flera år. 
 
Nu har jag gjort folk i min närhet irriterade och det stör mig så sjukt mycket. VARFÖR kan jag inte bara inse att folk bryr sig, på riktigt. VARFÖR kan jag inte vara ärlig mot mig själv och be om hjälp, istället för att skada mig själv. Det är så många frågor men få svar. Jag är helt nollad nu, jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Allt känns hopplöst.
Ta mig fan ALLT. Vill bara hem och gråta i min egna säng. Bara få vara. 
 
Wilma 3 år | | Kommentera |

En söndag

Den här helgen har swishat förbi och nu väntar en ny skolvecka för barnen och en ny halv vecka för mig i hagsätra, om inget oväntat händer vilket vi såklart inte hoppas. Ångesten hemma har varit hanterbart och det är alltid något. Däremot har jag varit väldigt trött och behövt gå och lägga mig ett par gånger om dagarna, men det har räckt med att ta en kort nap och sen har jag varit på banan igen, halvt iallafall. Gustaf hade ett litet kalas hemma idag med bara vår familj och S mamma som kom förbi. Även fast det bara var en kort stund så vart jag helt slut i huvudet. Kunde inte sortera tankarna om allt som sades men jag försökte verkligen att hänga med. Att sånna här små saker kan göra att jag tappar allt helt och så kan jag bara inte ha det.
Jag måste lära mig att stressa ner, det gör inget om jag inte orkar sätta på en tvättmaskin en dag och det gör inget om jag inte lagar storkoks mat varje dag. Jag får helt enkelt nöja mig med det lilla jag orkar men det tar så jävla ont på mig och istället får jag ångest och känslor på att jag inte räcker till. Jag har inget mellanting. Trots att jag äter starka mediciner så blir jag inte av med den, det är som att jag är immun mot allt vi har testat. Inte ens läkarna vet och då är det illa.
 
Imorgon har jag läkartid här i Nynäshamn klockan 9, ska be om att få trappa ner vissa mediciner och även be om ett läkarutlåtande som fkassan behöver ha in så jag kan få min sjukersättningen. Annars blir det trubbel. Sen har jag fått beviljat sjuktaxi så jag slipper åka kommunalt tillbaka. Det gick ju inte så bra sist som ni kanske minns, hehe. Jag vill gärna inte hamna i Bålsta eller så. 
 
Röstat har vi gjort idag och det hoppas jag att ni också gjort. Jag kommer inte att orka se hela valvakan , ligger redan i sängen och ska sova. Får läsa imorgon istället.
 
 
Wilma 3 år | | Kommentera |
Upp