Emelie Forsberg

Nu sitter jag och väntar på min terapeut, jag fick sjukresa hit eftersom dom tyckte det var viktigt för mig att gå och det gör jag också. Får se vad vi kommer fram till, men vi lär ta upp min ångest och vad vi kan göra för att jag ska kun a hantera den. Just nu är det ohållbart. Jag måste kunna leva normalt och få vardagen att fungera. Men först och främst måste jag komma fram till vad det är som gör att jag får sånna här ångestattacker. Det finns så många orsaker så jag vet lixom inte vart jag ska börja någonstans. Men den enda som kan göra något åt det är jag själv med stöd av bland annat min terapeut. Jag har ett stort stöd av familjen, dom som suttit hos mig i flera timmar på akuten och hållt mig sällskap och dom som kommer och hälsar på mig när jag ligger inne. Guldvärt! 

 Idag får jag besök av min mamma och imorgon blir jag troligen utskriven. Det känns lite sådär, jag är så rädd över att bli sjuk igen hemma och så kan jag inte ha det. Den där rädslan gör ju att jag får ångest eftersom den tar så mycket av min kraft. Men! Det är det jag och min terapeut ska jobba med. Och jag hoppas att jag ska hitta ett sätt som funkar för mig. Vi har jobbat med en del färdigheter och en av sakerna är att duscha i iskallt vatten, då tror kroppen att man är påväg att drukna och man börjar tänka på helt andra tankar. Jag har testat en gång och det funkade rätt bra även fast jag hatar kallt vatten, hehe. 

 

Jag sover så dåligt här, somnar sent in på småtimmarna. Ligger bara och grubblar halva nätterna och längtar hem. Hemma sover jag bra, eller egentligen sover jag alldeles för mycket. Så blir det när man har för mycket "fritid", jag är verkligen i behov att göra något. Alltid när jag har bestämt mig för att börja göra något får jag så stor press på mig och klarar inte av att slutföra det. Det har varit yoga, sticka, börja träna osv. Jag blir bara så less över att jag inte kan göra någonting. På helgerna kommer jag iallafall iväg på saker, för det mesta. Jag är så himla beroende av att ha mina barn och sambo vid min sida. Men ibland funkar inte ens det och jag försöker intala mig själv att allt är bra fast det är helt åt helvete fel i mitt huvud. Jag vill så gärna "funka" normalt. Vill så gärna orka göra saker. Trots att jag är hemma hela dagarna kan jag inte göra något. Jag bäddar aldrig sängarna, orkar knappt städa och fixa saker, tvätta någon maskin om dagen i sin höjd är vad jag klarar av och att laga mat. Men, jag är inte hemma för att göra allt det här utan jag är hemma sjuk och ska i första hand försöka att bli bättre. Det är bara så svårt att intala mig själv det, jag får sån ångest över att inte göra något. Min sambo säger att det är okej.

 

Något jag tänker mycket på är dessa orosanmälerna som jag vet att dom är tvugna att göra. Jag har som sagt varit i kontakt med socialen och dom vet min historia och vet att jag är en bra mamma trots min sjukdom. Jag sätter alltid barnen i första hand, alltid! Vill ge dom allt på denna jord och mycket mera. Och jag vet att dom har det bra hemma. Men det känns ändå så jävla tungt, trots att jag söker hjälp självmant för att jag vill må bättre så måste dom ändå göra denna anmälan och det känns så jävla tungt. Jag kan förstå att om man har sucidtankar så måste det göras men när man är villig att få hjälp så kan jag tycka att det är onödigt. 

 

När jag kommer tillbaka till sjukhuset så ska jag ta en dusch, jag drar mig alltid för att duscha när jag är inlagd, tycker det är så ofräscht. Nu har jag iallafall eget rum med dusch och toalett så det känns lite bättre. Känner mig så jäkla smutsig, går med samma kläder jag sover i hela dagarna... Nu när jag mår lite bättre och då kan jag ta tag i en dusch.

 

Nu ska jag in och berätta av mig för terapeuten.