Emelie Forsberg

Jag går med ständig rädsla efter varje gång jag legat inlagd eftersom sjukhusen har en skyldighet att göra en orosanmälan. Det gör så jävla ont. Jag söker ju hjälp för att jag mår dåligt och inte vill att mina barn ska få se mig sjuk. Ändå drar jag mig för att ta kontakt med vården just för att jag vet att en anmälan kommer göras. Det borde istället ses som något positivt, att man faktiskt tar ansvar över sin situation. Nu har jag haft en god kontakt med socialen här och dom vet om vår situation och ser på något sätt ingen fara över barnen. Det är såklart skönt att veta men det är inte alla som förstår det. Fick en kommentar om att jag är oansvarig och olämplig som mamma och att soc snart kommer och knackar på dörren. Det är aldrig kul och det är heller aldrig kul att behöva bli ifrågasatt hela tiden. Jag vet att mina barn har det bra, vi har ett stort kontaktnät där det alltid finns flera som ställer upp. Blir bara så ledsen över att andra tror sig veta bättre. Jag vill alltid mina barns bästa och om någon försöker förstöra för mig och kalla mig olämplig så måste jag få försvara mig. Jag lever för mina barn, utan dom vet jag inte vart jag skulle ha hamnat. Wilma räddade mig som trasig 15åring. Och mina 2 andra barn har också varit en räddning för mig, alla på olika sätt. Nu försöker jag bara se framåt och hoppas att alla inblandade också kan se över barnens bästa. Det är trots allt dom som är det viktigaste i det här och det är deras behov man ska se över. Jag kan må dåligt men jag vill inte att dom ska göra det och gör allt för att dom ska trivas och känna sig trygga.

 

Idag har jag varit på sjukhuset igen, ssk där var så glad över att jag kom till gruppen igår trots att jag hade ångest och var nervös. Hon tror att jag kommer ha stor nytta av att gå där och jag hoppas att hon har rätt. Dessutom har hon ju jobbat med flera patienter än mig och sett vilken skillnad det kan göra för människor som har det tufft. Efter det gick jag och tog prover inför nästa veckas läkarbesök, jag har väldigt dåliga blodvärden och dom vill kolla upp och se vad man kan hitta på för något åt det. Jag hoppas att jag kan bli av  med den här extrema tröttheten jag lider av. Det är knappt så att jag kommer upp på morgonen trots flera alarm. Det är verkligen jobbigt att aldrig få känna sig utvilad trots att man sovit i 12 timmar, då är det ju något som inte står rätt till. Vet att mina mediciner kan göra en trött men jag tror ändå inte att det bara är dom. 

 

Senare idag är det utvecklingssamtal för Wilma. Jag vet att det kommer gå bra, hon är duktig och kämpar på med allt. Trots att det varit lite stökigt i klassen, men nu är det äntligen på bättringsväg. Så galet att hon snart gått klart första terminen i 5an. Tiden går så jäkla fort och om 2 månader blir hon 12 år! Jag kan verkligen inte få in det i huvudet.

 

Alva igår när S hämtade på förskolan, nån som var lite trött och sov till klockan 3. Så går det när man inte vill sova på kvällarna 😉