En mardröm

Jag var med om en hemsk sak för några år sen. Min älskade lilla son trasslade in sig i en lampsladd. Jag drömmer fortfarande om det. Tänker på hur det skulle kunnat slutat. Fan vad bra att dessa mammainstikter finns. Jag låg där i sängen och tänkte att något var fel, så jag gick upp. I sängen hittade jag en blå gustaf som var helt tyst. Han brukade alltid komma upp till oss på nätterna men den här natten gjorde han inte det. Det handlar om minuter, hade han legat där längre så hade han dött. Jag gråter när jag skriver det här, för det är så himla känsligt. Min älskande lilla Gustaf var nära att försvinna ifrån mig. När jag hittade honom fick jag panik, jag kunde inte få bort sladden då den var så inlindad. Jag sprang i panik ner och plingade på varje dörr jag kunde. Tillslut var det några dom öppna, jag skrek i panik över att min son höll på att dö, vi sprang upp tillsammans. Väl där uppe slet dom isär sladden och jag satt med larmcentralen i ren panik, när dom hörde att han skrek sa dom att det var bra och att han levde. Jag visste inte vilka skador han skulle kunna få, ville bara att han skulle överleva. Satt med honom i knät och berättade för honom att vi skulle överleva det här och att jag alltid skulle finnas för honom. Det kom ner en granne som var sjuksköterska och hon sa åt mig att prata med honom och ge han all kärlek jag hade. Jag satt med honom i knät och bad över att han inte skulle lämna mig, att jag skulle finnas för honom resten av livet. När ambulansen kom fick jag panik, jag vill inte förlora min son skrek jag. Dom bad mig lugna ner mig men jag skrek i ren panik. Jag kunde inte åka med dom då jag var rent panikslagen och kunde inte dölja dessa panikkänslor. Dom sa att det skulle bli värre om jag åkte med. Istället fick jag åka med en annan ambulansbil. Jag minns att jag grät hysteriskt och bara skrek över att min son höll på att dö. När vi kom in på sjukhuset hade han fått massa mediciner och var sövd. Jag satt brevis honom hela tiden. Hade ingen telefon så jag fick ringa min sambo genom deras  telefon. Han svara inte så jag lämna meddelande. När han väl ringde upp var han flera mil härifrån, men han tog bilen och åkte hem. Det tog ett tag. Jag hade fått tag på min mamma som åkte hit direkt med min lillasyster. Men dom kunde inte gå in till Gustaf när han låg där och ingen visste hur det skulle sluta. Dom fanns där som ett stöd för mig när jag vakade över min son. Detta är hemskt, så jävla hemskt!
Läkarna kom in och förklarde att han skulle överleva men att dom inte visste vilka skador han skulle få. Jag satt där och grät, grät över hur jag kunde låta detta ske. Trots att det inte var mitt del, jag kunde ju inte veta. 
När han vaknade och sa "mamma mamma" grät jag ännu mer. Han visste vem jag var, han pratade med mig. Gustaf var sen med att prata och man kunde bara förstå honom om man kände honom. Han sa inte mycket men han visste att jag var där. Han kramade och pussade mig. Min älskade son levde. Läkarna berättade att han hadr haft tur. Troligen skulle det inte han inte får några men. Det var en sån lättnad.
 
Så kom bakslaget. Vi satt och åt frukost hemma alla syskonen när det plingade på dörren. Det var polisen
Jag satt i pyamas. Dom berättade att jag var misstänkt för grov misshandel och skulle följa med dom direkt. Där satt mina barn hemma och såg sin mamma bli bortförd av polisen. När jag väl kom utanför porten såg jag två soctanter sitta i buskarna. Jag kan än idag inte förstå hur dom kunde göra såhär. Dom kunde bara bett mig komma in på ett polisförhör istället för att smyga om det. Barnens pappor var sen tvugna att komma och hämta barnen, min sambo fick inte ha kvar dom då han inte var vårdnadshavare.
Jag satt där i polisförhör misstänkt att ha försökt misshandla min son. Grät genom hela förhöret och berättade om vad som hade hänt. Jag älskar min son, skulle aldrig kunna skada honom på något sätt. 
Jag blev släppt i pyamas med varken telefon eller busskort. Min sambo fick leta efter mig i Hornstull. Väl hemma så grät jag, hur fan kunde dom göra såhär.
 
Det blev en utredning om jag var lämplig som mamma. Snacka om förnedrande. Jag gör allt för mina barn! Vi skulle åka upp till norrland och jag var tvungen att skriva ett brev om att vi skulle ha sällskap av min sambos föräldrar för att ha någon som hade koll på oss. 
 
Polisutredningen las ner, det fanns inga bevis alls. Jag mår än idag dåligt av vad som hände. Klandrar mig själv över att vi hade den där förbannade sladden vid hans säng. Han måste ha lekt med den och på något sätt sen somnat med den runt sig. Jag vill inte ens tänka vad som kunde ha hänt. Kan forrfarande se alla sladdar han låg med som nedsövd. När han vaknade och gav så mycket kärlek. Jag är än idag tacksam över att jag faktiskt hade mina mammainstikter och gick in och hittade Gustaf. 
 
Världens finaste Gustaf. Mamma älskar dig oändligt
 
2018 | |
#1 - - Lena:

Vilka hemska upplevelser du har haft! Inte undra på att du mår dåligt (även om jag förstår att en del är relaterat till dina diagnoser också). Hoppas verkligen du fått stöd av psykolog att bearbeta alla trauman :/

#2 - - Isabella:

Vilken brutal händelse och vilket fruktansvärt bemötande du fick efteråt av polis och socialtjänsten. Men vilken grym modersinstinkt du har, och vilken tur att du hade så bra grannar som hjälpte till. Har du fått hjälp att bearbeta det här traumat?

#3 - - mickis:

Finaste Emelie <3
Även om jag säkerligen hade tänkt på samma sätt, och det är enkelt för mig att sitta här på andra sidan och vara realistisk, så känns det viktigt att säga det; skuldbelägg inte dig själv. Olyckor händer och det är så lätt att i efterhand se fällor som man innan inte reflekterar över. Så klart hade du aldrig låtit sladden finnas i närheten om du hade sett den som en dödsfälla. Du gjorde, och gör, så gott du kan - alltid, för dina barn. <3 <3 <3

Upp