Jag ville bara fly från mig själv skära bort min otillräcklighet
Idag är det dags för dbt igen och jag känner att det kommer bli tungt, har så mycket jag vill prata om och ta upp. Bara släppa ut allt det tunga jag bär på, men det är så svårt. Jag tror att det kommer krävas ett par träffar till innan jag vågar öppna mig helt, om ens det. Det finns så mycket jag behöver prata om men jag är så rädd över att bli dömd över saker jag gjort och att jag inte ska vara värd att få hjälp. Tänk så mycket jag har hållit inom mig hela mitt liv, det är dags att öppna upp boken nu och göra det helhjärtat, trots att det är jävligt tungt. Jag måste bara hitta något att börja med, allt är så rörigt och jag vet inte riktigt vad jag ska berätta om först, men med något litet för att sen bygga upp mot det största. Det är så läskigt, att öppna upp sig för en främmande person som man inte har någon aning om vem det är egentligen är trots att hon gör allt för att berätta om sig själv och jag vet ju att hon har tystnadsplikt. Det har iallafall känts bra varje gång jag varit där och det har varit en lättnad över att jag faktiskt orkat ta mig dit och vågat prata, kanske inte sådär jättemycket men jag har ändå försökt så gott jag kan.
Jag vet också att jag har öppnat mångas ögon och det gör mig jätteglad och taggad på att förklara mer. Jag vill ju så gärna hjälpa andra som sitter i samma sits som jag, för jag vet hur jävla tungt det kan vara och hur ensam man kan känna sig. Tillsammans kan man hjälpas åt!
Jag skriver sällan om självmordtankar, kan skriva fritt om ångest och depressioner. Mörka sidor, ljusa sidor och mentala sidor men dessa tankar drar jag mig för att skriva om. Just för att det är så tabulagt, man ska helt enkelt inte prata om självmord. Men! Det är superviktigt. Många av oss som lever med någon form av psykisk ohälsa drabbas oftas av självmordstankar. Ändå är det något man drar sig från att prata om.
Jag vill inte dö, det var längesen jag ville det men det finns det gånger då jag önskar att jag bara skulle försvinna, slippa känna allt jag känner. När ångesten tar över allt och man tror att den enda utvägen är döden. Men döden skrämmer mig. Vad händer efter? Det är en läskig fråga som ingen kan svaret på. Självmordstankar är ett symptom av en sjukdom jag har dragits med sedan jag var 11 år gammal. Hälften av tiden vet jag inte hur jag ska hantera allt men ändå finns jag här. Jag lever! Det är det som är det viktigast just nu, att jag klarar av att ta hand om mig själv, slippa leva i dessa självskadebeteenden som jag levt med länge. Det händer att jag drabbas av ångestattacker då jag önskar att något hemsk ska hända mig så att jag slipper känna så jäkla mycket jämt. Men, jag börjar lära mig mer och mer nu om hur man ska tackla alla dessa attacker och istället börja leva "normalt".
Jag har skrivit en lista över saker som oroar mig just nu och det är en del. Mycket vill jag inte skriva om här i bloggen då jag tycker det kan bli för privat. Jag hoppas att jag kan få hjälp med att bearbeta allt, eller åtminstone lära mig att leva med det. Jag har ett tungt bagage bakom mig, med mycket saker jag ångrar men jag vill helst inte tänka på saker som jag kunde ha gjort annorlunda. Gjort är gjort helt enkelt och det gäller att försöka leva med det. Det är något jag pratat mycket med om med min terapeut, att jag ska leva i nuet, inte blicka tillbaka eller se framåt hela tiden, som jag oftast gör. Men det är så jäääkla svårt! Det är så mycket jag vill få ogjort, så mycket dumt jag ångrat. Jag försöker verkligen få in i mitt huvud att det är mänskligt att fel, vi gör det alla. Det hjälper inte att sitta och älta saker man gjort och inte gjort. Jag ska helt enkelt försöka att leva här och nu. Vara glad över det jag har.
Det här inlägget skulle egentligen publicerat igår men det var något strul med sidan. Jag har haft massa problem med att komma in, därför är det lite glest med inlägg just nu, hehe. Hoppas det löser sig snart.
