Emelie Forsberg

Jag kom precis hem från DBT gruppen. Igår när jag träffade min terapeut så tyckte hon att jag behövde komma in i gruppen för att få mer hjälp och för att dom ska kunna hålla lite mer koll på om jag dippar igen så att det slipper bli som senast. Det var lite läskigt, men jag hade fått information om att man absolut inte behöver säga något utan bara sitta tyst och lyssna. Och det gjorde jag, sa något enstaka ord men mest lyssnade jag på vad dom andra sa och det kändes så skönt att veta att man faktiskt inte är ensam, vilket jag ofta tror att jag är. Jag får för mig saker som att jag inte är värd andras kärlek eller att jag bara är till besvär för andra. Nu har jag fått hemläxa om att utmana alla myter som står i vägen för en. Tex "att säga nej till en förfrågan är alltid egoistiskt" eller "jag kommer att visa att jag är en väldigt svag person om jag ber om något". Så ska man komma med motargument om att det faktiskt inte är så. Rätt bra faktiskt men ändå svårt. Ska även ha i baktanke att jag gör så gott jag kan, får jag bara en uppgift klart så är det okej. Det är det som är så bra med det här, att det inte finns några måsten. Men det gäller att ändå försöka så att man kommer vidare och kan bearbeta allt. Det kändes iallafall bra idag och jag hoppas att det här kommer att hjälpa mig att komma på banan igen.

 

Det är fortfarande lite svajigt just nu, många tankar som far runt i huvudet. Jag vill så gärna allas bästa, framförallt mina barns. Ibland känns det inte som att jag inte kan ge dom det dom behöver (ännu en tanke som måste motarbetas). Jag gör så gott jag kan men ändå känns det som att inget hjälper, hur jag än gör. Det är jobbigt att hela tiden känna att man inte riktigt räcker till. Igår kom det tårar för att jag känner mig så himla dålig som mamma just nu. Jag vill så mycket! Har ju en son med en autism diagnos och jag går hela tiden och oroar mig över hur han har det i skolan och så (helt i onödan då han klarar det galant och har många vänner han trivs med). Men han behöver ha samma rutiner hela tiden och vara väl förberedd på saker som ska hända. Annars kan det bli katastrof och ingenting fungerar och det blir bara massa gråt. Han har även svårt att återberätta saker och det kan vara svårt att få ur honom vad han gjort i skolan eller så, man får oftas ställa frågor så svarar han ja eller nej. Sen en dotter som snart är tonåring och som förstår mer att jag ibland blir sjuk och jag vill verkligen inte att hon ska behöva oroa sig så mycket, vilket hon just nu gör. Det är så svårt det här, man försöker prata om det men det är svårt att veta vad man ska säga och inte säga. 

 

Jag hoppas att helgen kommer göra att jag mår lite bättre, just nu är det som sagt lite upp och ner men mest neråt. Känner mig så jäkla oduglig när jag mår såhär. Men! Jag är glad över att jag faktiskt gick upp imorse och tog mig till gruppen trots att jag hade extrem ångest och vart lite stressad eftersom jag försov mig. Fick springa dit för att inte komma försent. Så något bra har jag faktiskt gjort idag. Hämtat ut paket också, fick bara med mig ett och resten tar jag imorgon. Jag är i stort sätt klar med alla klappar till Alva, verkligen i god tid iår. Wilma är svårast att komma på vad man ska köpa men något ska det såklart bli. Får klura lite till.

 

Det är så mycket känslor just nu. Det här med DBTn tar verkligen upp det jag känner dagligen och det är synd att det skulle behöva gå såhär långt innan jag fick hjälp. Alla papper jag får med frågor stämmer verkligen in på mig, allt jag känner inombords. Så mycket jag bärt på som nu ska komma ut, även om det kommer ta lång tid, säkerligen flera år. Jag hoppas att det är min tur att få må bra. Trots att jag är lite nere just nu så kan jag ändå se ett litet ljus. Och det är alltid något!