Du skapa en lavin när du gav mig din tid
Vad gör man egentligen när livet sviker en? Jag har varit ångestfri flera dagar nu men så idag så kommer den tillbaka. Eller ja det började redan igår, jag minns knappt dagen. Blir så himla ledsen över att andra tror att jag hittar på. Att andra förväntar sig att jag ska göra saker och ja visst, lite saker kan jag göra men jag behöver stöd och råd över nästan allt jag ska göra. Jag behöver listor varje dag som visar vad jag ska göra just den dagen. Det är så himla svårt att ens försöka förklara hur jävla dåligt jag mår vissa dagar, jag önskar inte ens min värsta fiende detta helvete. Varför känner jag ens att jag måste förklara mig hela tiden? Hela, hela tiden måste jag förklara för andra som inte förstår och jag börjar ledsna. Säger man inget då är man inte värt något heller. Jag är en tystlåten person av mig, håller mest allting inom mig och det är något jag försöker jobba med men jag vill inte känna någon press för då tappar jag allt helt. Jag är verkligen superkänslig av mig, har väldigt lätt till gråt vare sig det gäller mig själv eller andra. Det här en ingen mardröm , inge fas, det här är något som händer varje dag. Det är fler än du och jag som dansar för oss själva i rummet. Jag hoppas att min utredning dras igång snart, väntar bara på att psykologen ska gå igenom allt vi svarat på. Jag och min mamma hade helt olika åsikter om vad jag hade för problem när jag var liten, kanske för att jag var inbunden redan då. Men jag funderar mycket på det här med autism, jag kan se typiska drag hos mig själv så vi får se vart det leder.
Tyvärr så är det allt för många som inte kan/vill förstå heller. Utan så länge dom själva mår bra så måste alla andra göra det också. Tyvärr funkar det inte så. Jag har skrivit om mina trauman som fortfarande följer efter mig som en skugga. Det är svårt att ta sig igenom trots att jag kämpar med det varje dag men jag är ingen trollkar som bara kan trolla bort allt. Det krävs mycket av mig själv men även för människorna runt om mig som måste ha förståelse för hur jag arbetar med detta.
För det är verkligen inte lätt, inget man klarar av på en dag bara.
Idag är jag ledsen, less på att må såhär nästintill hela tiden. Det tar lixom aldrig slut, jag kommer aldrig framåt utan det känns som att jag backar två steg bakåt istället. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör så att der blir såhär, det kan vara bråk, att jag känner mig dålig och inte duger som jag är. En annan sak kan vara att Gustaf inte är här hemma utan hos sin pappa, jag är så van vid att ha honom på heltid här. Sen finns det säkert massa annat skit som ligger och gror och bara väntar på att växa till sig.
Det känns som att allt jag gör inte är tillräckligt bra nog, att folk förväntar sig att jag ska kunna göra bättre. Men jag kan lova er att jag gör allt jag kan och ibland lite till för att sen knäckas totalt. Det är en svår balans det där. Jag vill inte göra andra besvikna men för att slippa göra det så måste jag lita på mig själv och erkänna att jag duger som jag är, trots att jag missar någon inlämningsuppgift, så är det inte hela världen. Så länge jag har gjort det jag känner att jag är kapabel till så är det nog. Jag har förutom mina psykiska problem även ont i kroppen, framför allt i benen. Det känns som träningsvärk trots att jag inte ens har tränat. Jag vet inte om det hänger ihop med varandra.
Nu är det höstlov och barnen är lediga, vi ska försöka hitta på något roligt iallafall men vad får vi se. Gustaf och Wilma hade det roligt på discot iallafall, Gustaf kom hem lite tidigare. Kul att kunna göra något tillsammans.
