Emelie Forsberg

Jag är rädd att folk ska se mig som svag, att jag är osäker på vem jag är. Ibland tror jag att jag förstår allting i världen förutom mig själv. Jag har ingen förklaring på varför jag mår som jag mår. Det syns inte på utsidan men dom som känner mig väl på djupet kan se det, och det är få. Jag hatar de här perioderna, när exakt allt går fel och jag står med facit och inser att jag inte kan hantera det här. Trots att jag går på mediciner så blir det aldrig helt bra, jag har funderat på att sluta, bara för att se hur det går, men jag är för feg. Vilket kanske är bra också då det kan sluta i katastrof. Dessa perioder där jag blir påmind om varför jag inte vågar eller vill söka mig till en högre utbildning. Varför jag inte vågar ta upp kontakten med gamla vänner. Jag förstorar upp allt och ser bara problemen istället för att göra allt till något positivt. Just nu är mina tankar mest riktade mot jobb, jag vill så gärna syssla med något jag tycker är roligt. Att känna mig uppskattad för det jag gör. Men det är en lång väg dit. Jag är så rädd över att börja med något för att sen inse att det inte funkar och behöva bli sjukskriven igen. Det är inte roligt att behöva gå hemma, jag har gjort det i 1,5 års tid nu. Jag har tappat så mycket av det sociala att jag är rädd över att inte passa in. Jag vet också att det inte kommer vara på tal om att jag ska kunna jobba 100%, kanske aldrig mer i livet. Men jag hoppas på att kunna få någon slags arbetsträning snart, bara några timmar i veckan för att testa på. Jag skulle kunna tänka mig att jobba i butik, där man träffar lite folk, trots att jag är rädd. Jag behöver utsätta mig för det jag tycker är jobbigt, annars kommer jag aldrig komma på banan igen. Man får se till att börja lite smått för att sen sakta men säkert öka. Men det där lilla steget är så svårt att ta. 

Jag får ibland höra att jag inte ser sjuk ut och det ger mig så otroligt dåligt samvete, är det något jag bara inbillar mig? Bara för att man inte ligger på sjukhus eller har självmordstankar så är man tydligen inte sjuk. Man får inte skratta och vara glad, inte ha någon hobby man tycker är kul eller ha ett kärleksliv som fungerar. För då är man tydligen frisk.

 

Jag pratade med min sjuksköterska idag om min sömn, jag sover så himla mycket och djupt nu för tiden och trots det känner jag mig helt energilös samtidigt som det känns som att jag vill springa maraton. Det finns inget mellanting. Jag har svårt att komma igång med saker, vet inte vart jag ska börja så istället sitter jag bara. Sitter och överanalyserar saker, onödiga saker som ändå inte betyder någonting. Hon trodde mitt mående just nu beror på att jag sover alldeles för mycket, att jag behöver samla energi på annat sätt. Jag skulle försöka att titta på saker och fundera på vad det är jag egentligen ser. Tex studera löven och tänka på hur dom ser ut, vilka färger dom har osv. Jag testade det här när jag gick hem, försökte medvetet tänka på vad det var jag hade runt omkring mig. Människor som joggade, lyssnade på musik och fotade. Det gav mig lite mer och jag kände mig som att jag hängde med i verkligheten och inte bara var i min egna bubbla. För det är ofta det jag är, fast i mig själv. Jag kan gå på stan och träffa folk jag känner men ändå bara gå förbi för att jag är i den här bubblan. Det uppfattas såklart som otrevligt och är inget jag egentligen är men som ändå bara blir. Tex så sprang jag på en bekant eller vad man nu ska säga att det är idag, tänkte hela tiden på att säga hej men orden kom inte fram och jag var rädd över att inte få en hälsning tillbaka så istället höjde jag bara musiken i öronen och gick in i mig själv. 

 

Jag har saknat en vän, en som förstår hur och varför jag fungerar som jag gör. Som inte dömmer en för ens misstag man begått. Ibland är det som att den folk tror att jag inte är, är precis den jag är. När jag inte kan säga som det är så säger jag ingenting alls istället. Jag vill kunna vara ärlig mot andra människor, kunna ha en öppen dialog utan att någon ska bli sårad. Förr i tiden så tänkte jag mig inte för, jag bara gjorde saker utan att tänka på att det kunde såra andra. Men jag har alltid varit brutalt ärlig, vilket ibland kan bli helt fel. Jag kan inte ljuga, eller jo om mitt mående kan jag. Om någon frågar hur jag mår så blir der oftast ett "bra", för att slippa följdfrågor som jag oftast inte orkar med just då. 

Men annars, så nej, jag vill vara ärlig. Var och en skäms för sitt, men sanningen segrar alltid. 

 

Jag sitter här med tandvärk och vill få tiden att gå så jag kan hämta hem kidsen.

Saknar tiden när jag hade Alva i sjal typ dygnet runt, så mysigt.