Emelie Forsberg

Den här texten kommer att vara den mest känslomässiga text jag skrivit och väldigt privat. Men jag vill ändå dela med mig av den eftersom det är en del av mitt läkande, att våga prata. Jag varnar för känslig text. 

 

Hösten 2010 var den värsta tiden i mitt liv. 4 dagar innan jag skulle börja sista året på gymnasiet. Jag var så taggad på att jag snart skulle bli klar med skolan och nått ännu en mittpunkt. Vi var ett gäng ute på stan och hade det roligt. Dock så bestämde jag mig för att åka hem tidigare pga att jag vart trött och hade sms bråkat med mitt ex. Vägen till tunnelbanan var fulla av taxibilar, vita som svarta. Jag gick förbi en man som verkligen försökte få med mig i sin taxi och när han inte gav med sig så sa jag "får jag det för en hundring så åker jag" och det var inga problem överhuvud taget så jag hämtade ut pengar. Vad jag inte visste var att det skulle bli den värsta resan i mitt liv. Jag försökte vara trevlig och hålla en konversation men det var omöjligt eftersom han varken kunde svenska eller engelska förutom vissa ord, inga trevliga ord heller. Jag hade kontakt med mitt ex och han visste att jag var pä väg hem.

 

Jag började ana oro efter halva resan då han började närma sig mig och säga ord som "fuck" , "bitch" . Ville inget annat än att bara få komma hem. Ordet stop förstod han inte, eller rättare sagt ville inte förstå. Jag försökte om och om igen förklara att jag inte var intresserad av något annat än att få komma hem. Men han fortsatte och jag blev mer och mer orolig. När vi närmade oss hemmet och jag bad honom släppa av mig lite tidigare så åkte han bara förbi.

 

Nu var jag riktigt rädd, vågade inte ens ta upp telefonen då han bett mig lägga undan den hotfullt. Tänkte det värsta om att han nu kommer mörda mig och dumpa mig i den skogsdungen han åkt till. Istället började han ta på mig på ett obehagligt sätt och jag försökte hela tiden säga att han ska sluta och att jag ville hem. Men jag var som förstelnad, vågade inte röra mig. Rädd för att han skulle ha vapen med sig, rädd för allt. Han fäller ner stolen och jag sitter fast, tänkte på att springa allt vad jag har men vågade inte öppna dörren. Jag ville bara överleva men började tänka att denna dagen nu skulle bli min sista. Tänkte på min dotter, som skulle få växa upp utan sin mamma. Ja det var många tankar under den korta men långa tiden. 

Han fortsätter att försöka ta av mig kläderna, använder sina händer på olämpliga ställen. Jag gråter så tårarna sprutar och han ber mig hålla käft. Plötsligt slutar han.

 

Han åker till en parkering i närheten av där jag bodde och jag tänkte "äntligen så kommer han släppa av mig". Men nej, han börjar igen och jag blir lika förstenad denna gång. Denna gång har jag inte lika "tur" utan han fullbordar allt och jag ligger där helt hjälplös, krossad. Tänker att sånt här händer inte i verkliga livet, får inte hända! Så blir allt svart. Men jag lyckas ta mig ur bilen och han försöker ge tillbaks mina kläder och jag minns att jag skriker att han ska ge fan i mig. Så kastar han tillbaka mina pengar och säger tack, sen åker han.

 

Jag springer, med skorna i handen och kastar mig ner i ett dike och bara skriker, gråter höjdlöst. Då kommer en ordningsvakt förbi och frågar vad som hänt. Jag försöker förklara så gott jag kan, man hör knappt vad jag säger pga gråten. Jag är helt förkrossad, orden blandas ihop. Hur i helvete kunde detta ske? Vakten försöker lugna ner mig och berättar att polisen är på väg, samtidigt kommer mitt ex ner för att kolla vart jag tagit vägen.  

 

När polisen kommer får jag ett "jädrandenamma" inom mig. Jag ska fan sätta dit den jäveln! Fan vad han ska få syna för det han utsatt mig och flera andra för.

Poliserna var helt underbara och det var efter det min dröm om att bli polis uppkom. Att kunna få hjälpa människor på det sättet dom hjälpte mig. Dom tog sig tid att lyssna, trots att jag var helt hysterisk, jag fick visa platserna där vi hade varit men det var på parkeringen det största fyndet hittades, som skulle bli fällande. En använd kondom.

 

Jag ringde min mamma och berättade vad som hänt. Hon förstod först ingenting och var i chock. Jag kördes till sös akut mottagning för våldtagna kvinnor. Poliserna var med hela tiden och jag minns att ena av dom berättade att han bara ville krama om mig och ta bort min smärta. Så tacksam över att jag träffade just dom två. Har aldrig fått chansen att tacka dom för det dom gjorde för mig. Dom följde mig hela vägen hem till min mamma, där jag tillslut slocknade av utmattning.

 

Nu väntades det flera polisförhör och jag var fast besluten över att sätta dit den jäveln som gjort detta.

Jag beskrev allt jag kunde minnas i minsta detalj. 

Programet efterlyst ringde och ville ta upp fallet i tv men jag ville inte ställa upp själv utan min mamma fick göra det. Det ringdes in flertal samtal om människor som råkat ut för liknande fall.

 

Så kom samtalet, polisen hade gripit honom och dessutom matchat honom med en annan persons anmälan. Jag vill inte veta hur många det är som råkat ut för denna man och inte vågat anmäla. Vidrigt!

Han nekade såklart, han hade inte gjort något mot någon annans vilja. Det var vi svenska tjejer som var slampor. I handsfacket i hans bil låg ett flertal kondomer gömda, vilket betyder att han visste vad han var ute efter och raggade upp små flickor på stan. 

 

Det skulle komma att bli rättegång och jag blev tilldelad en advokat. Minns så väll hur jobbigt det var att behöva beskriva allt i minsta detalj igen men det var viktigt att allt kom med. Mitt i allt detta skulle jag klara av att gå i skolan. Min mamma bad mig ta ledigt, hon kunde prata med skolan och berätta hur det låg till men jag vägrade. Vägrade låta någon förstöra det jag kämpat så hårt med. Så jag gick dit, gjorde det jag skulle och inte mer.

Jag mådde riktigt dåligt, men jag höll masken. Det är ett fåtal personer som vet om detta, endast sånna jag litat på. 

 

Men nu känner jag att det är dags, jag har verkligen ingenting att skämmas över och det är på något sätt inte mitt fel att det här hände. Jag måste sluta anklaga mig själv. Han släckte alla ljusen den natten men idag står jag här, starkare än förr. Men med ett tungt bagage bakom mig.

 

Rättegången kom och jag ville aldrig mer se den här mannen igen så det bestämdes att jag skulle få vara i ett annat rum men så ändrade jag mig. Jag skulle ta mig fan visa och berätta vad han gjort mot mig och andra öga mot öga. Och han nekade och nekade. Jag var flyförbannad. Jag vet inte vad det är med mig men ibland får jag sånna superkrafter och då ska ni veta att jag inte är någon att leka med. 

 

Det blev en fällande dom som senare överklagades men fälldes igen. 5 års fängelse och 15 års utvisning. 

Kvar vart vi, alla drabbade, i stor sorg men ändå en sån lättnad. Poliserna berättade för mig att mina bevis troligen fällt en serie våltäktsman. Jag är glad över att jag anmälde och jag hoppas att fler som råkar ut för något sånt här också ska våga och aldrig ta någon skuld över att man kunde gjort annorlunda. Det är aldrig ditt fel, oavsett hur du är klädd, beter dig eller liknande. Ett nej är alltid ett nej. Och det ska respekteras!!

 

Så hur mår jag idag? Jag fick aldrig möjligheten att prata ut med någon, det var så mycket som hände med advokatbesök och rättegång och jag ville nog inte riktigt ha hjälp, ville klara ut allt själv som jag vill med det mesta. Men jag kan idag önska att jag tagit hjälp, mycket av mitt mående hade nog varit bättre nu idag. Jag säger att jag inte har förändrats men det har jag visst. Jag har varit rädd över att träffa nya människor, är alltid på min vakt och är rädd över att vara ensam. Rädd är känslan man gömmer ibland. Så nej, jag är inte okej någonstans ännu. Men nu ska jag iallafall få chansen att prata ut om mitt trauma, berätta om hur jag mår och hur det påverkar mitt och min familjs liv. Jag kommer aldrig någonsin kunna bli helt läkt, han tog något som var mitt ifrån mig. Och så kommer det alltid vara oavsett hur mycket jag försöker glömma allt.

 

Jag hörde alla viska den natten, dom visste vad som hänt. Jag kände alla ögon på mig. Dagen efter kom min lillasyster gråtandes och kramade mig och jag sa åt henne att inte vara ledsen, allt var okej med mig. Jag var nog glad över att ens vara vid liv. För vem vet vad som skulle kunna ha hänt mer. Jag vågar knappt ens tänka tanken. Usch, jag blir så arg när jag skriver det här. Hur kan man vilja göra någon människa så ont? Vad tänker man med? Det är för mig obegripligt.

 

Våldtagen? Det som inte får hända hade hänt.

Jag drömmer om en framtid som glömmer. 

Att nu veta att det gått så lång tid att han är utsläppt från fängelset är skrämmande, trots att han även blivit utvisad så är jag rädd. Tänker att dom kanske inte skickade hem honom iallafall då han kom från ett ockuperat område i palestina. Rädd över att han ska söka upp mig och gud vet vad. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om allt som hänt, se hans ansikte klart framför mig. Höra hans vidriga ord.

Det var värre förr men det är lika obehagligt nu som då. 

 

Jag ber er alla som blivit utsatta för något sexuellt ofredande att ANMÄLA! Direkt. Oavsett vad. Bara gör det. Jag vet att det kan vara svårt men försök samla mod och förstå att du kan vara den som får någon annan att slippa vara med om samma sak. Och att du själv ska slippa känna skuld. Det är otroligt viktigt. Så många som lever i det tysta. Det var inte längesen "metoo" var och jag vart skrämmande rädd över hur många det var som blivit utsatta för något sexuellt, bara i min närhet. Jag skrev själv även en kort sammanfattning om vad som hänt mig, som jag senare tog bort. Varför vet jag inte men jag tror att det vart alldeles för känsligt. Jag hoppas den här texten får ligga kvar uppe. 

 

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget mer än att säga tack för att du tagit dig tid att läsa. Sprid kärlek, inte hat!