Emelie Forsberg

Fick återberättat för mig idag att jag hade varit så ledsen i torsdags över att jag tycker det är jobbigt med gruppen, att det blir en sån press på att man måste prata. Även fast man inte ens behöver det utan det är jag som får sån prestationsångest och känner mig utanför. Vi bestämde iallafall att jag kommer dom gångerna som jag känner att jag orkar. Men jag ska verkligen försöka för det är en så bra terapi som är väldigt effektiv. Jag måste bara lära mig att det är okej att det tar tid, det är okej att bara sitta och lyssna för det är bättre än att inte vara där alls. Jag blir så himla less på mig själv, varför kan jag inte bara låta allt gå i sin egna takt, utan att stressa fram något. Alla dessa tankar som bara snurrar i huvudet, runt runt. Aldrig en lugn stund. Jag pratade med läkaren i fredags om mina röster i huvudet och hon trodde det endast var mina egna tankar. Och kanske är det så, jag blir så tankspridd att jag inte vet vad som är vad. Ibland hatar jag att vara en sån "tänkperson", som överanalyserar allt. Jag går in vrider och vänder på exakt allt. Jag kan gå tillbaka flera år i tiden och minnas saker jag sagt och fundera på hur andra sett på mig då. Helt onödigt men så är jag. Jag får ibland höra att jag är frånvarande och inbunden. Det är inte ofta jag delar med mig av mina tankar, det handlar mycket om att jag har svårt med att förklara och formulera mig om hur jag känner. Det är lättare för mig att skriva och få ut allt, så jag tycker det är skönt att min familj kan gå in här och läsa och få mer förståelse om hur jag mår. Speciellt dom gångerna tankarna far iväg alldeles för mycket och jag knappt vet ut eller in. 

 

Jag har ett väldigt stort stöd av familj, som kommer och hälsar på mig när allt är som värst. Som tar sig tid och visar att dom bryr sig. Som hjälper till att hämta barnen och kommer hem hit och umgås och leker med dom. Trots att dom ibland kan känna sig så frustrerade över att jag aldrig blir helt bra, att allt återkommer om och om igen. Det känns som att jag sårar och gör dom besvikna varje gång som jag hamnar i en svacka, även fast jag vet innerst inne vet att dom bara blir oroliga över hur jag mår och inte vet hur dom ska kunna hjälpa mig. Jag känner mig ibland som ett hopplöst fall, att det inte finns något eller någon som kommer kunna hjälpa mig. Men som sagt, det kommer vända. Det är konstigt det där, att vissa människor är väldigt känsliga och vissa inte alls. Att vissa gråter för minsta lilla medans andra är hårda som sten. Jag är väldigt känslig, har lätt till gråt och samtidigt väldigt innåt. Jag behöver mycket bekräftelse om att jag är betydelsefull och att andra faktiskt behöver mig. Och jag får det också, av familjen och dom få vännerna jag har kvar. Det är det där med vänner, jag saknar det så mycket. Jag förstörde så många vänskaper för flera år sen när jag var som "vildast", folk orkade helt enkelt inte med mina tokigheter som jag gjorde och drog sig istället undan. Och jag har inte haft mod nog att ordna upp det igen, visa att jag ändras som person. Egentligen har jag alltid haft lätt att bilda nya vänskaper, trots att jag är väldigt blyg av mig men direkt när jag mår dåligt drar jag mig undan utan minsta förvarning och alla blir förvirrade och tror att jag slutat bry mig. Det är inte lätt det där, för mig.

 

Idag och imorgon har förskolan planeringsdag så Alva är hemma, S jobbar hemifrån så att jag kan gå iväg på mina möten. Jag ska träffa min blivande kontaktperson idag, jag hoppas verkligen att vi kommer klicka bra och att jag kan känna mig trygg. Om inte, så kan man alltid byta. Jag ser ändå framemot att ha någon att prata med istället för att vara fast hemma i mina egna tankar. Jag har försökt så många gånger att komma ut på aktiviteter själv, tex yoga eller gym men det slutar alltid med att det inte blir något av det alls pga den extrema ångesten och fobin jag har. Men jag har ändå inte förlorat hoppet, som tur är. Kämpa är vad jag gör. Vareviga dag!

 

Jag och Alva har precis varit och handlat och fyfan vad tungt det var att dra vagnen på oplogade vägar så jag kan ju säga att jag har gjort min träning för idag, hehe. Dessutom har Alva växt ur sin vagn så vi måste köpa en ny. Vi använder inte vagn sådär jättemycket men den är bra att ha när man är ute på språng. Jag kan ju säga att jag saknar sommaren och värmen just nu, trots att vi haft en mild vinter. Slippa alla kläder som ska av och på varje gång man ska ut. Må våren komma fort iår.