Kanske är min hjärna tumlad & tömd
I helgen har vi firat Wilma som fyllde 12 år i torsdags. Helt galet vad fort tiden gått. Hon var så nöjd över sina presenter som mest bestod av pengar och presentkort, hon är i den åldern där man inte får handla kläder till henne längre utan att hon godkänt det. Så nu har hon lite att shoppa för. Hon fick även en tv till sitt rum som hon tjatat om, nu lär man väll aldrig se henne i vardagsrummet mer.
Gustaf var hos sin pappa i helgen och han var lite ledsen över att missa Wilmas kalas eftersom kusinerna var där. Men det går fler tåg.
Jag har fortfarande inte vant mig vid att han numera är borta varannan helg. Jag tycker det är så jobbigt med avsked och det är väldigt ångestladdat. Även fast jag vet att det går bra. Men varje söndag väntar jag på att tiden ska gå och jag får hämta hem honom igen. Det är så viktigt med rutiner för Gustaf och förändringar är svårt för honom. Därför försöker vi göra samma sak varje gång, mötas på samma ställe osv. Han har ju en autism diagnos som gör att han är väldigt känslig för just förändringar. Jag var så nervös när han skulle börja i skolan men nu går det jättebra och han har många kompisar. Han vill aldrig gå hem när man hämtar honom och när det inte är skola så säger han att han längtar dit, jag tar det som ett bra tecken och att han trivs.
I torsdags var jag hos psykologen, det var sjukt stressande. Så många frågor och man skulle försöka förklara så mycket som möjligt. Jag har också lite svårt med att återberätta saker, glömmer bort vad jag sagt och upprepar mig mycket. Sen så tycker jag det är svårt att minnas hur jag var som liten, det är där min mamma får komma in lite senare. Jag ska typ gå igenom alla tester för alla möjliga diagnoser även fast vissa är rätt så självklara över att jag inte har, typ adhd. Efter det var jag helt slut i huvudet men det känns bra att ha kommit igång, även fast jag längtar tills det är över. Jag har även fått en ny läkare som jag ska träffa om en månad, jag hoppas vi kommer klicka bra och att hon är lite påläst om mina problem så att jag slipper sitta och berätta allt från början igen.
Jag har sovit flera dagar nu utan att ha tagit mina sömntabletter och jag känner mig så himla mycket piggare om dagarna. Jag kommer upp i tid på morgonen och orkar göra lite mer om dagarna. Jag är iallafall glad över det lilla och snart kanske det vänder för mig också.
Det skulle ju vara så skönt! Jag måste verkligen få lugn och ro nu, gärna för all framtid men det är väll att hoppas på för mycket. Det tar på krafterna att må dåligt och samtidigt försöka hålla ihop familjen. Jag vill så mycket och en dag kommer jag orka, jag måste bara låta det ta tid. Försöker hela tiden att vara positiv och tänka bra tankar, även fast det är väldigt svårt vissa dagar. Ibland tar mina demoner över hela mig och jag undrar hur fan jag ska orka. Men så tar jag mig alltid igenom allt tillslut, så jag vet innerst inne att det faktiskt kommer bli bra en dag. Jag är så himla irrvig, direkt när jag mår bra så vill jag göra så mycket och så blir det alldeles knas och jag hamnar på botten igen. Jag undrar vad som försegår i min hjärna vissa dagar? Varför mår jag så himla dåligt som jag gör i perioder? Det är det svaret jag måste finna, jag måste gräva på djupet och lära mig att förstå och bearbeta. Och det gör så jävla ont. Det är så mycket saker som jag vill glömma och aldrig mer behöva prata om men som är livsviktiga och har format mig som person. Jag behöver acceptera läget och det är något jag inte gjort än..
