Våga prata
Jag har fått frågan om varför jag har varit sjukskriven så länge. Har skrivit om det tidigare men tänkte att jag kan skriva ett mer detaljerat inlägg. Det började med att jag jobbade väldigt mycket, både dagtid och kvällstid. Jag tyckte det var superkul och tog fler pass än vad jag klarade av. Hade några månader innan fått min bipolär diagnos och förstod inte riktigt att jag var i en hypomanisk period. Allt kändes ju så himla bra. En kväll efter att vi hade stängt fick jag en känsla av att jag var odödlig och kunde göra vad som helst, så jag gick ut. Blev bjuden på sprit och jag som aldrig dricker annars tålde såklart inte så mycket. Det hela slutade med att jag skulle hoppa i havet och simma till nästa ö. Vart stoppad av några jag hade träffar ute i sista sekund. Dom ringde efter både polis och ambulans. Jag minns inte riktigt vilka jag åkte med men jag har ett svagt minne av att det var polisen som körde in mig till sankt göran. Där fick jag direkt ett lpt på mig och ibörjan förstod jag ingenting om vad det innebar. Det här var första gången jag var inlagd i sluten vården. Jag mådde så dåligt över vad jag gjorde och skämdes som bara den vilket gjorde att jag fick extrem ångest, som i sin tur gjorde att jag blev förvirrad och började hallucinera. Läkaren där tyckte att jag skulle göra ECT och jag gick med på det. Kunde dock inte göra klart alla behandlingar eftersom jag fick minnesförlust. Jag minns fortfarande inte allt som hände efter det. Efter nästan tre veckor vart jag utskriven och fick en sjukskrivning på en månad. Jag ville så gärna komma tillbaka till jobbet så jag bestämde mig för att strunta i sjukskrivningen och valde att jobba istället. Det gick bra några dagar men sen spåra det ut igen och jag mådde superdåligt. Sen dess har jag aldrig kommit tillbaka igen. Jag har återkommande depressioner varvat med blandepisoner vilket betyder att jag pendlar mellan depressioner och hypomani väldigt snabbt. Dessutom har jag mina dissociationer som gör att jag blir förvirrad, drabbas av kramper, hallucinerar och tappar verklighetsuppfattningen helt. Det är det är det här jag tycker är mest jobbigt och jag är rädd hela tiden när jag är ensam eller är iväg någonstans. Jag jobbar mycket med det här i min terapi, där man får lära sig hur man ska hantera detta på ett bra sätt och känna igen tidiga tecken för att kunna förhindra att det går så långt. Det är en lång terapi, man räknar att det i snitt tar två år att bli färdig, ibland mer. Jag har redan kommit en bit påvägen och hittat en del färdigheter att använda när det är som svårast. Det hjälper inte alltid men jag fortsätter att nöta på.
Jag har ingen aning om hur länge jag kommer vara sjukskriven men tanken är väll att jag ska börja med att arbetsträna några timmar i veckan. Så att jag får känna på hur mycket jag klarar av just nu. Sen förhoppningsvis börja jobba igen, troligtvis inte heltid direkt. Jag ser iallafall framemot att komma tillbaka igen. Tror ärligt talat att jag skulle må bra av att komma ut och träffa folk och känna att jag gör någon nytta. Men jag ska inte stressa, jag är fortfarande i ett väldigt dåligt skick och risken är stor att jag ska insjukna igen. Jag har ju haft maximal otur förra året med många problem, både fysiska och psykiska. Men jag försöker hela tiden att tänka positivt och se fram emot det här året. Nu har jag ändå klarat mig från att vara sjuk i tre veckor och det är framsteg, små små steg ska jag ta.
Jag har ju inte bara min bipolära diagnos utan även PTSD, GAD, Social fobi och bordeline. Det gör ju inte det hela lättare heller, när man måste kämpa emot allt hela hela tiden. Jag har gått i flera olika terpier men alltid hoppat av när det blivit för mycket och jobbigt helt enkelt. Den här gången har jag bestämt att hur jobbigt det än är så ska jag kämpa mig igenom det. Jag vill verkligen bli så frisk som det bara går. Stress är även det en av mina svagheter, jag klarar inte av det alls just nu och får panik över minsta lilla. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli helt återställd, att jag kommer behöva äta mediciner hela livet för att hålla mig stabil. Jag kanske aldrig kommer kunna jobba heltid igen, eller så kommer det gå galant. Det är ingen som kan svara på det än. Även om det är jävligt hårt att veta.
Det här är lite av det som har hänt och undrar ni något är det bara att fråga. Jag vill vara så öppen som möjligt och skäms inte längre att prata om psykisk ohälsa. Det är så viktigt!
