Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar
Förmiddagen började kaos. Jag var iväg på gruppterapi och kände en sån extrem ångest. Har varit ångestladdat alla gånger men den här gången var värst. Tror det berodde på att det var full grupp idag och det vart alldels för mycket. Jag kollade klockan hela tiden och väntade in rasten så att jag kunde gå hem. Kände hur tårarna brände innanför ögonen. Hade planerat att jag skulle säga att jag hade läkartid, men när det sen var dags så brast det totalt och jag bara släppte ut allt. Min terapeut ville inte skicka hem mig, istället jag fick sitta i hennes rum och prata lite. Lugnade ner mig och gick hem. Hon bad mig komma tillbaka direkt igen om ångesten inte gick över men nu mår jag helt okej. Vi får se om jag ska fortsätta, kanske är jag inte redo än. Jag orkar verkligen inte att behöva känna såhär varje gång. Jag blir så extremt stressad över att jag inte känner att jag kan leverera tillräckligt. Även fast dom säger att det är okej så är det oerhört jobbigt för mig. Jag känner mig verkligen inte redo att sitta och berätta om mina problem för främmande människor. Vi får se helt enkelt.
Jag känner mig så misslyckad över att jag inte klarar av att göra vissa saker. Att det är så mycket som kommer ivägen hela, hela tiden. Jag känner mig instängd i min egna kropp och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur. Det känns som att jag har testat varenda lite grej men så håller det bara i sig ett tag och så börjar allt om igen. Jag blir så l e s s. Det spelar ingen roll hur mycket ångestdämpande mediciner läkarna skriver ut, jag verkar vara immun mot allt ändå. Därför känns det så onödigt att ta någonting som ändå inte hjälper.
Jag kom hem, la mig på soffan och sov. Kände att jag behövde det trots att jag sov typ 9 timmat inatt. Men när jag sover så känner jag inte ångesten och det är så skönt. Förr kunde jag vakna mitt i natten och känna en stor klump i bröstet och att allt kändes helt förjävligt.
Det gör jag inte längre eller iallafall väldigt sällan. Sömnen är så otroligt viktig. Om jag har svårt att somna eller vaknar upp mycket blir jag orolig över att jag ska hamna i hypoman eller så. Det var längesen nu och ibland kan jag ändå sakna det eftersom jag får så mycket mer energi. Men så är det inte värt att börja må dåligt sen igen. Den där smällen som kommer efter är inte rolig.
Imorgon är det psykologbesök igen, skönt nog känner jag ingen ångest över det, utan ångesten ligger på helt andra saker just nu.
Jag får vara glad för minsta lilla. Tar ingenting för givet längre. Försöker överleva varje dag och det gör jag också. Jag har iallafall fått flera nya verktyg att jobba med när det är som allra svårast. Det hjälper ibland och ibland inte. Jag får träna mycket på att beskriva och observera vissa situationer som jag är med om men det är inte alltid det går. Huvudsaken är att jag iallafall försöker. Mer kan jag inte göra även fast jag ofta längtar och önskar efter ett mirakel.
Idag har det varit väldigt många sjuka i skola och förskola. På Alvas avdelning var det bara fem stycken och i Gustafs klass var det även där många borta. Wilma är sjuk med halsont. Jag hoppas resten av oss slipper sjukdomar, vi klarade oss hela hösten så vi har varit väldigt friska, peppar peppar.
Såg nu att det var brustna hjärtat, men det är det inte, hehe.
