Emelie Forsberg

Många av er läsare har skrivit och sagt att ni vill veta mer om mig, hur jag var som person innan jag fick Wilma.
Egentligen är jag samma person som innan, bara att jag är mamma helt enkelt. Som jag skrivit tidigare så har jag alltid varit en väldigt lugn och blyg person, aldrig varit till besvär. Många upplever mig som en väldigt lätt person men endå svår, då jag har svårt för att öppna mig och berätta hur jag känner och vill ha saker och ting. Hänger oftas på saker som jag kanske egentligen inte vill/tycker. Som sagt, jag har alltid varit ett "problemfritt" barn, om man nu kan kalla det så. Mitt problem är väll egentligen att jag måste stå på mig mer och inte bry mig om vad andra tycker, våga helt enkelt.

Jag har aldrig varit den som varit ute och festat och supit sig full direkt man fått chansen. Helt ärligt så tycker jag att det är otroligt töntigt och omoget när man ser fjortonåringar ute på gatan som är helt packade, och inte själva vet vad man håller på med. Varför kan man inte ha kul i måttlig mängd? Jaja, nog om det nu. Istället så föredrar jag hemma kvällar med familjen eller varför inte en tjejmiddag. Mina kompisar som känt mig länge vet hur jag fungerar som person och vet därför också vart mina gränser går, det är väldigt skönt. Träffar jag nya människor som jag helt enkelt inte känner mig bekväm i så drar jag mig undan. Det är inte för att jag inte gillar personen eller vill vara otrevlig, utan för att jag känner mig osäker med mig själv. För mig kan det här vara jättejobbigt och jag själv har mått väldigt dåligt över det, men jag måste lära mig att acceptera att det är så jag är som person. Och det är nog bara jag som kan ändra på mig. Jag är en väldigt omtänksam person (om jag får säga det själv) och låter oftas andra människor gå före mig själv, många gånger får jag höra att jag är alldeles för snäll. Ibland skulle jag behöva strunta i allt och alla och bara bry mig om mig själv istället, men jag kan inte, det känns inte rätt för mig. Jag vill att alla ska ha det bra men glömmer istället bort mig själv. Det blir oftas så att jag tar på mig för mycket ansvar och har svårt att säga nej, jag är rädd för att säga nej och tror att personen ska tycka illa om mig för det. Så ska det absolut inte vara och jag vet att det är OK att säga nej då man inte känner för något, men det blir aldrig så att jag gör det.

Att jag tog ett så stort steg i livet och valde att bli mamma i väldigt ung ålder kom som en chock för de flesta. Ingen kunde någonsin tro att jag Emelie, en av de lugnaste personerna som finns skulle välja ett sånt val. Många vart oroliga över hur just jag skulle klara av det och innerst inne vart jag väldigt arg över det. Det var som att jag inte fick skaffa barn för att jag var den person jag var. Sjävklart så sa jag ingenting. Som tur var så ändrades allt snabbt och många började tro på mig, de såg att det här mådde jag bra av, jag var lite som en ny person. Jag sken som en sol vissa dagar, aldrig hade jag mått så här bra. I skolan kämpade jag på så gott jag kunde men gjorde kanske endå inte mitt allra bästa vissa gånger. Nu när jag börjar till igen till våren känns allt mycket bättre, ingen vet hur jag har varit som person och kan heller inte "döma" mig för den "blyge som inte kan". Det var så jag kände vissa gånger när jag gick i grundskolan, att lärarna redan visste hur jag var och därför inte förväntade sig speciellt mycket av mig. Jag dömer ingen av mina föredetta lärare, för det var mitt eget fel, jag kunde ha visat att jag kunde. För jag kan, det är bara det igen, att jag inte vågade.

Nu när Wilma finns mår jag också som bäst, men jag kan även må väldigt dåligt vissa dagar. Som ni förstår så skriver jag inte ner allt som händer här på bloggen, vissa saker käns allt för privat. Jag vill skriva om Wilma, om hur stolt jag är över henne, hon är mitt allt. Hon har fått mig att våga lita bättre på mig själv, även fast jag fortfarande har en bra bit kvar. Min ängel, min prinsessa, min sötnos, min älskling, mitt allt! Det är vad hon är. Hon har fått mig att orka med mig själv dem stunder då allt känns som värst. Jag blundar oftas för allt skit som händer, tänker oftas att allt ordnar sig. Tillslut när man lagrat på sig för mycket orkar man inte mer, man bryter ihop och allt känns så värdelöst. Det är då hon hjälper mig. Bara att se henne vara lycklig och skratta kan få mig att börja gråta av lycka, att bara veta att hon är min, ingen annans!

Jag hoppas att ni har fått en lite bättre bild av mig och att ni kan förstå att jag inte kan skriva allt här i bloggen, även fast jag gärna skulle vilja det. Ni är underbara och jag kan säga att ni läsare har fått mig att få ett lite bättre självförtroende, det ska ni ha ett stort tack för. Godnatt på er!

Ingen är perfekt!