Det tar tid att bygga upp, men går fort att ta isär. Jag ser framför mig när du inte är här.

Jag har haft en olustig känsla inom mig de senaste dagarna som jag gått och oroat mig för. Varit för rädd för att fråga med tanke på vad svaret skulle bli. Målat upp det värsta inom mig och funderat på hur jag skulle klara det. Idag tog jag tag i det och fick svaret på att jag hade missuppfattat allt. Det var en lättnad och jag kan inte förstå varför jag måste dra ut på allt hela tiden. Jag försvårar det alltid för mig själv. Nu känns det iallafall lättare och en stor klump inom mig har släppt. Det hjälper verkligen att prata om saker, ändå drar jag mig för att göra det. Jag är så rädd över att andra inte ska orka lyssna på mina problem och ta det på allvar. Något som är litet för andra kan ta över hela min värld. Så istället går jag och ältar saker och ting. 
Jag är så himla rädd över att bli övergiven och stå ensam kvar. Jag är helt enkelt beroende av att ha andra runt omkring mig, vilket jag ogillar. Vill så gärna klara mig själv. Det blir ju inte bättre av att jag går hemma ensam hela dagarna. 
 
Natten till tisdag var hemsk, jag hade fruktansvärda hallucinationer, både syner och röster som varade hela natten. Det är så läskigt, jag är både med men ändå långt borta. Dagen efter minns jag för det mesta allt och det är obehagligt att inte veta vad som händer. Så kommer ångesten över vad man gjort/sagt. Att andra ska behöva ta hand om mig bara för att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. Den här gången vet jag inte ens vad det var som utlöste allt, för det mesta brukar det vara kopplat till stress eller ångest men nu kan jag inte minnas att jag kände något innan. Det gör det hela ännu läskigare. Jag är orolig över att drabbas hemma själv och jag är orolig över att drabbas ute bland folk. Ständigt denna rädsla som vägrar försvinna. Hur mycket jag än kämpar emot så går det inte att komma ifrån. Det håller inte att behöva gå runt och vara rädd för allt, varje dag. Jag måste våga göra saker, det gäller bara att ta första steget. Mitt steg nu är att jag aktivt ska försöka ta kontakt med någon på idun, som jag kan snacka med. Jag ska ta det bit för bit, i min egna takt. Att stressa fram hjälper ingenting. Då hamnar jag bara på botten igen, små små steg är det som gäller. Och jag ska ta mig fan ta mig igenom det här också, även fast det är tungt. 
 
Mest av allt just nu längtar jag till julledigheten. Ska bli så skönt att ha familjen hemma. Även ett nytt år ska bli skönt och jag hoppas på att få slippa vara så sjuk. Dippar får jag alltid räkna med, däremot kan dom bli hanterbara. Det gäller att hitta en bra balans mellan allt kaos. 
För detta år har verkligen varit katastrof vissa perioder och jag har fått kämpa som bara den över att hålla kvar allt. Jag har varit längst ner men trots allt tagit mig upp igen, inte helt men en bra bit på vägen och det får man vara glad över. Det är bara att fortsätta kämpa och kämpa tills man når sina mål, även om det tar tid så gäller det att inte ge upp. Jag kan ibland vara en sån som ger upp direkt när jag får någon motgång men jag kan även vara den som ger fan på att jag ska klara allt. 
 
Räddningen dom har dagarna har varit musiken, som för det mesta hjälper mig. Att gå med hög musik i öronen är verkligen  ångestdämpande för mig. Jag lyssnar mest på texter som jag kan känna igen mig. Just nu är det Linnea Henriksson- SMS som går på reapet. 
 
 
 
2018 | | Kommentera |

Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts

Wow, veckorna bara susar förbi och snart är julen här. Det verkar inte bli någon snö iår heller. Den kommer väll efter istället. 
Jag har varit lite nere och orolig den senaste veckan men nu börjar det släppa lite. Hade ett viktigt möte i torsdags som gick bra, vilket jag innerst inne visste också men det kändes ändå jobbigt. Nu ser jag framemot lite ledighet med familjen och att slippa vara själv hemma. Jag har börjat gå till idun om dagarna, det känns bra att vistas bland lite andra människor även om jag inte aktivt pratar med andra.  
 
Jag känner iallafall ingen julstress iår och det är otroligt skönt, tar allt som det kommer. Vi julbakade lite i helgen och tänkte göra lite mer nu den kommande helgen när Gustaf också är hemma. Alva hade bakat pepparkakor på förskolan och tyckt det var jättekul. Får se vad det blir mer för smarrigt. Förr bakade jag alltid massor av olika julgodis och slog in i papper och allt var det var, lite trist är det att jag inte har samma motivation längre. Det hänger såklart ihop med att jag mått rätt dåligt det senaste året och kanske kommer tillbaka lite senare igen. 
 
Jag ser fram emot ett nytt år, ett år där jag förhoppningsvis ska få må bättre. Få lämna detta kaosår bakom mig och bara blicka framåt. Ändå har jag inte så stora förväntningar, tänker ta allt som det kommer och verkligen försöka att inte stressa upp mig inför saker. 
Det kommer vara svårt med tanke på att jag är stressmänniskan nummer ett. Blir ofta så himla less på mig själv över att jag alltid måste förstora upp allt istället för att bara ta det lugnt. Men jag är så rädd över att bli besviken så jag målar upp det värsta redan från början för att slippa bli just det. För det mesta är det skitsaker som egentligen inte spelar någon roll men som ändå blir stort för mig. Mycket av det här pratar vi om i terapin och förhoppningsvis kommer jag lära mig att hantera det på ett bättre sätt. Jag känner redan att jag har fått en del råd och tips, det gäller bara att fortsätta kämpa nu och inte ge upp. När jag får motgångar som jag känner att jag inte pallar med så lägger jag oftast av, men jag har bestämt mig för att göra det här nu, oavsett hur jobbigt det än är. För det är det verkligen, det drar upp massa minnen som jag helst av allt bara vill glömma men som är otroligt viktigt att prata om och bearbeta. 
 
På torsdag är det lucia och Alva och Gustaf ska gå i tåg, Wilma får vänta ett år till. Tråkigt nog så är bådas på samma tid så vi får splitta på oss. Får se hur Alva reagerar iår nu när hon blivit lite större, hon ska iallafall vara tomtenisse har hon bestämt. 
 
Nu måste jag bege mig och handla innan det är dags att hämta hem kidsen igen. 
 
 
2018 | | Kommentera |

Söndag

 
Slänger in en bild på årets trollunge. Skulle verkligen behöva klippa sig men känner jag henne rätt så kommer hon vägra att sitta still. Hon har smått börjat acceptera att man sätter upp håret, men inte mer än så. Att duscha är ett helvete rent ut sagt.
 
Jag har mått ganska dåligt i veckan, oroat mig över ett kommande möte även fast jag innerst inne vet att det kommer gå bra. Så ledsamt att något sånt ska ta upp all ens kraft. Jag försöker iallafall ta dag för dag.
 
Imorgon ska Gustaf ha över en kompis hit, det blir roligt. Det är ofta tjat om att han vill gå hem till den och den nu :p 
Men nu blir det lunch och sen ner på stan för att fika.
2018 | | Kommentera |
Upp