En jobbig tid

Dagarna som gått har varit riktigt jobbiga. Jag åkte in onsdags pga att jag mådde väldigt dåligt. Blir så less. Jag hamnade på värdens sämsta avdelning där dom inte tog hänsyn alls över att man är sjuk och der var ingen som brydde sig om en. Jag fick kramper under tiden och ramlade tre gånger i korridoren och slog i huvudet ett ex antal gånger och det enda dom gör är att gå förbi i och säger att jag ska sluta larva mig och resa mig? Tror ni jag tycker att det här är kul? Jag ramlade även när från sängen två gånger och slog i huvudet även då. Mådde senare så illa att jag behövde kräkas, bad om spypåse TRE gånger och ingen kommer in. Tillslut mådde jag så dåligt att jag kräktes på golvet, då kommer dom in och ber mig torka upp.. Fyfan, ingen känsla för sina patienter. Dom kom inte in en enda gång och frågade hur jag mådde, säga till om middag osv. Pratade med min mamma som ringde till avdelningen och fråga vad dom håller på mig och hon får till svars att dom har gjort allt för att hjälpa mig! Bullshit. Till slut fick jag nog och skrev ut mig själv och fick bara ett "okej hejdå", inga frågor om hur jag mådde och om jag verkligen var redo för att åka hem. Det kommer bli en anmälan mot avdelningen för det här är långt ifrån okej. Har även pratat med en annan tjej som var inlagd samtidigt och hon håller med mig och tänker också göra en anmälan. Förhoppningsvis gör dom något åt saken och inte bara ser mellan fingrarna. Jag bestämde mig för att spendera helgen hos min mamma för att få lite lugn och ro men lite senare idag kommer Alva och Wilma hit och ska sova över här med mig. Det känns bra, vi ska ju fira min lillebror. Jag är rätt slut psykiskt just nu, viket kanske inte är så konstigt med tanke på hur jag har behandlas dom senaste dagarna. Detta var verkligen något av det värsta jag varit med om, ingen empati alls för sina patienter. Jag hoppas verkligen att en anmälan kan ändra på något så ingen mer råkar ut för detta. Jag ska iallafall försöka bearbeta det här, trots att det är jobbigt just nu. Igår gick jag en promenad med en kompis, det var välbehövligt att få prata med någon utomstående som verkligen lyssnar och bryr sig. Är så glad över att jag har henne även fast vi inte ses så ofta. Nej nu ska jag försöka få i mig lite lunch, jag har tappat aptiten helt nu för tiden.
2019 | | Kommentera |

Det finns ingen enkel väg tillbaka

Jag har inte sovit bra på tre nätter nu, vet inte vad det är som händer. Brukar alltid sova väldigt hårt när jag väl somnar. Jag hoppas att det bara är tillfälligt, är verkligen beroende av sömn. Det är så tråkigt att behöva gå trött hela dagarna.. Jag har ändå släpat mig upp varje dag senast klockan nio, så får ju en del sömn iallafall och man kan ju tycka att det borde räcka. Jag borde egentligen inte klaga med tanke på att det kunde vart värre och att det finns dom som endast sover två tre timmar om natten. Men jag är sååå less! 
 
Jag vet inte vad det är med mig just nu, känner mig likgiltig till allt och försöker hela tiden hålla ihop mig själv för att inte bryta ihop. Det är jobbigt när man tappar bort sig själv och inte vet vem man är, inte vet varken in eller ut. Det går över, det vet jag men ändå kan jag inte se framåt. Jag tänker bara på hur det är just nu och det är väl visserligen bra att vara i nuet och inte tänka framåt. Men jag längtar så mycket efter att få må bra och inte hamna i alla dessa dippar. Jag är så rädd över att jag ska gå ner ännu mer och behöva bli inlagd. För jag känner mig så utmattad, ingenting känns och det är en pers att ta tag i saker som måste göras. Mina skyddsfaktorer är familjen, utan dom hade jag tappat hoppet helt. Jag är så lycklig över att dom finns, dom som hjälper mig med allt, dom som har överseende med att jag ibland inte orkar göra någonting, dom som bara finns där hela tiden.
 
I helgen är det kalas igen, det har blivit mycket sånt på senaste tiden. Den här gången är det min bror som fyller 25. Även fast jag ibland inte orkar så vet jag att det är nyttigt för mig att komma iväg och träffa folk. Och familjen är som sagt viktig för mig, jag önskar att vi bodde närmare varandra och kunde ses mer. Även fast det bara är en timme bort med tåget så hinns det lixom inte med på vardagar. Jag skulle verkligen vilja ha körkort men just nu får jag inte ta något med tanke på att jag kan bli väldigt dålig och tappa kontrollen över mitt mående väldigt fort. Det suger rätt så hårt 
 
Jag är på idun just nu men känner mig rätt så ensam. Är inte den som tar kontakt med andra först, tyvärr. Dom enda jag har pratat med är personalen. Jag är så rädd över att andra inte ska tycka om mig och tycka att jag beter mig konstigt eftersom jag ofta blir väldigt nervös när jag träffar nytt folk. Vet att det bara sitter i mitt huvud och att det är min dåliga självkänsla som spökar. Jag vill så mycket och önskar verkligen att jag var mer framåt och tog tag i saker själv istället för att andra ska behöva göra det. Dom kan ju inte veta att jag gärna skulle vilja prata med någon eftersom att jag alltid sätter mig ensam. Det skulle vara bra för mig att ta första steget och utmana mig själv men jag känner att jag inte är där riktigt än. Jag måste samla mer mod och bli säkrare i mig själv och inte skämmas så jäkla mycket som jag gör.
 
Jag går alltid in på mina journaler och läser vad som står för att få reda på hur dom har uppfattat mig. Nu har min psykolog skrivit att jag ligger precis på gränsen till adhd och jag känner att det verkligen inte stämmer, jag är inte hyper av mig (om det nu är ett tecken?)förutom när jag hamnar i mina uppåt perioder, vet visserligen inte sådär jättemycket om diagnosen och jag kan ha fel, litar ändå på att dom gör en rätt bedömning. Jag tänker mer på dom jag känner som har adhd, bland annat så ska vi utreda Gustaf för det. Även fast det just nu faktiskt går väldigt bra i skolan och vi ska vänta på vad dom säger på utvecklingssamtalet, då får vi reda på lite mer om hur han funkar i skolan. Hemma är han aldrig still och hoppar och sprätter hela tiden och är väldigt högljud. Vet dock som sagt inte om det är ett tecken på adhd eller om det är hans autism diagnos.
Skulle behöva gå någon kurs, finns en del på bup som man kan gå på och jag ska kolla upp när det är.
 
 
Hemma ❤
2019 | | Kommentera |

Ta vara på tiden som är bra

Veckan som gått har varit intensiv, jag har varit iväg varje dag på olika besök. Det som varit mest jobbigt är psykologbesöken. Det är såå många frågor och ju längre vi kommer desto mer inser jag hur mycket problem jag har och det känns så himla tungt. Men samtidigt är det skönt att äntligen få göra en ordentlig utredning, inte bara svara på ett frågepapper och sen få en diagnos efter det. Det kommer vara tungt, vi har kortat ner det från att sitta i två timmar och istället bara en. Jag pallar helt enkelt inte att sitta still och koncentrera mig så länge. Veckan som kommer är det bara fyra besök..Men det ska nog gå bra. Jag har varit väldigt trött i helgen, alltså extremtrött. Det är så jobbigt att känna så, finns så mycket jag vill göra men som tröttheten sätter stopp för, jag känner mig överkörd av en lastbil. Är rädd att jag ska gå ner mig i em depressiv period nu. Det skulle vara så typiskt när jag faktiskt inte blivit sjuk i mina dissociationer på hyfsat länge nu. Det är iallafall framsteg, det är dissociationerna som har varit mitt största problem på senare tid, inte mina bergodalbanor som jag kan få. Så jag håller verkligen tummarna för att jag ska få vara frisk lite längre än bara någon vecka.
 
I veckan börjar Alva på den nya förskola, cykelskogen. En helt ny förskola så vi har höga förväntningar :) Det kommer bli bra, alla barnen från hennes avdelning hänger på så det är mest bara lokalerna som blir annorlunda. När Gustaf gick på förskola så var han med och gjorde ritningar dom skulle använda och fick komma med förslag på vad alla avdelningarna skulle heta, så det är lite kul.
Snart är det även dags för Gustafs första utvecklingssamtal och det ska bli så kul att höra vad dom håller på med och hur han funkar i gruppen. Han kan vara ganska så sprallig och högljud ibland men det kanske bara är hemma, hehe.
 
Bloggen har något tekniskt fel som gör att det knappt går att skriva, skriver ju alltid via telefonen och allt försvinner hela tiden, sjukt irriterande. Får se om det här vill publiceras. Hoppas hoppas! Och hoppas att det löser problemet snart, har haft typ massor som jag har velat skriva om.
Men det kanske kommer tillbaka igen. Bland annat har jag känt mig som likgiltig till allt senaste tiden. Jag försöker och försöker att göra saker ändå men det blir inte helhjärtat. Kan tänka mig att tröttheten speglar in lite här också, därför är jag rädd att det kommer slå till hårdare någon dag här när som helst. Skulle bli så himla ledsen om så är fallet...
 
Idag har vi iallafall varit ute vid lövhagen och barnen har kastat sten i havet. Gustaf den tokern ville bad! Men det blev istället en fika på fiket där, innan det var dags att åka hem igen, Wilma behövde få mat i sig innan hennes gymnastik starta. Hon är så duktig nu, tränar tre gånger i veckan. Ibörjan tyckte jag det var lite mycket, man måste klara av skolan också men det har gått bra. Undrar vad Alva vill syssla med sen
 Gustaf går på friidrott och stormtrivs, han är så stor nu att han inte vill att man är med och väntar där utan istället ska gå hem och vänta.
 
Det får bli ett snabbt inlägg bara, orkar inte skriva längre när det bara strular.. Inte så roligt att skriva en hel text och så försvinner allt ändå.
 
 
 
 
 
2019 | | Kommentera |
Upp