Ge inte upp, visa alltid respekt

Varför finns det sånna som bara är ute efter att förstöra för andra? Komma med felaktig information och bara ösa ner med skit. Jag blir så less! Har inte ens bloggat i en månad men ändå rullar det in elaka kommentarer, jag godkänner inget som har något negativt i syfte. Varför läser man ens om man ändå inte kan komma med något vettigt? Döm ingen bara sådär utan ta reda på fakta först. Eller sluta läs helt enkelt.
 
Det är så trist att man hela tiden, om och om igen ska behöva förklara sig. Jag skriver mest för min egna skull, framför allt för att det är lättare för mig att skriva än att prata och jag vet att min familj är inne och läser här. 
 Men sen är det alltid kul att få läsare som förstår och kan relatera till det jag skriver om eller slippa känna sig ensamma. Jag har hitta många nya "Internet" vänner genom bloggen, människor som hört av sig till mig och faktiskt bryr sig. Det är sån energi jag vill ha här, inte massa påhopp. För även om jag försöker att inte bry mig så blir jag ledsen, som jag skrivit i tidigare inlägg.  Det tar hårt, det gör så ont i mig att vissa inte kan ha någon som helst skam i kroppen .
 
Jag tror främst min ledsenhet beror på att jag blev "spottad" på som nybliven mamma i tonåren. Det är få som vet hur det är att få elaka påhopp på sig efter dom val man valt i livet. Jag ångrar ingenting! Wilma var och är min stora räddning i livet och det tar hårt på mig att andra vill påpeka på hur vi lever våra liv. Ja hon bor hos mig och ja hon är med sin farmor mycket, där hon också funnit sin trygghet. 
 
Vill inte slösa mer energi på det här. Nu ser jag fram emot morgondagen, Gustafs första dag på fritids och Alvas första dag på nya avdelningen. Wilma har sommarlov i några dagar till.
Det ska framför allt bli kul att få följa med Gustaf i skolan, han är så taggad och redo. I söndags var han och S på stan och köpte ny väska och nytt skolmaterial. Herregud min stor kille. Det kommer gå så bra även fast jag måste erkänna att jag själv är väldigt nervös. Han är som sagt en social kille som har lätt att få nya vänner. Men ändå oroar man sig, tror det är normalt för en förälder. Ska bli så roligt att följa hans skolgång. Minns så väl Wilmas första skoldag och jag var så nervös över att hon inte hamnade med några av sina "bästisar" men det gick hur bra som helst och hon fann nya vänner fort. Som man gör som barn. Svårare är det för oss vuxna, jag har försökt skaffa nya vänner här i stan, men det är tyvärr svårt. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på? Hehe. 
Bjuder på en ljuvlig bild istället och dör söthetsdöden, har ni verkligen varit såhär små?
 
 
2018 | | Kommentera |

När orken inte finns

Jag hatar känslan av att känna att man inte räcker till, att man helt enkelt inte orkar med vardagen och istället låter andra påverkas. Jag är så rädd över av att vara otillräcklig och att mina barn ska drabbas och ty sig till andra. Nu har vi en nära kontakt. Men barnen växer och blir större och förstår mer framför allt Wilma som tänker och funderar mycket över saker och ting. Jag försöker prata och berätta men jag har fortfarande svårt att hitta rätt nivå, vad ska man säga? Hur mycket  är "okej" att berätta egentligen? Jag vill ju skydda mina barn mot allt även fast det inte går, men jag försöker iallafall. Barn kan vara så jäkla elaka mot varandra nu för tiden. Det snackas skit hit och dit på sociala medier. 
Jag vill inte att mina barn ska uppleva något sånt så jag försöker att vara med hela tiden för att se vad som händer i alla dessa skärmplattor. Men det är inte alltid man hinner med och det är just där som jag känner mig otillräcklig, att tiden inte räcker till helt enkelt. Jag vill så gärna vara med och se allt. Wilma har en ganska stor musicaly med många vänner så där kan man hålla en del koll men inte över sms som skrivs.
Jag har berättat för Wilma att man aldrig någonsin får hoppa på någon på Internet eller i verkligen för den delen också. Istället är det bättre att tala om för en vuxen så man kan vidare på så sätt och att bara ignorera och inte ta åt sig. Men det är lättare sagt en gjort, en del människor har helt enkelt svårt att inte ta åt sig och blir ledsna.
 
Jag blir också ledsen när jag blir påhoppad, jag har fått ta emot så mycket skit genom åren. Mest när jag bloggade om livet som 15årig mamma. Då var folk riktigt, riktigt elaka. Men här står jag på benen än idag.
Då hade jag ett mycket bättre självförtroende och kunde skaka av mig allt. Idag är jag mer sårbar och har svårt att inte bry mig. Speciellt inte om det handlar om saker jag inte gjort, då blir jag arg och extremt ledsen över hur världen ser ut. 
 
Som jag skrev innan så är orken inte mitt bästa just nu. Jag går och lägger mig nästan samtidigt som Gustaf. Lägger först Alva och slummrar oftas till lite där. Sen när S går och lägger Gustaf så sitter jag och halvsover i soffan. Försöker prata med Wilma en del men huvudet hänger lixom inte med och är inställd på att sova istället. Mycket tråkigt! Framförallt över att jag missar så mycket egentid med henne. På dagarna är hon med kompisar hela dagarna eller så är det småsyskon som stör. Ska börja med att hitta på något enskilt med varje barn, där det är fokus på enbart dom. Tror att vi alla behöver det, så vi kan slippa tänka på allt kaos för en stund iallafall. Det räcker med att bara ta en fika med varandra eller en promenad. 
 
 
 
 
 
 
 
 
2018 | | Kommentera |

Att ständigt vara trött

Min kropp håller på att krascha totalt. Jag känner mig konstant trött och orkeslös. Orkar knappt upp ur sängen om dagarna men måste tvinga mig upp för att ta hand om barnen. Sover drygt 12 timmar per dygn och det är trist att nästan aldrig orka vara uppe längre en till klockan 9, det är den enda lediga tiden jag och min sambo har. Att börja titta på någon film tillsammans är meningslöst, jag somnar ändå direkt i soffan.
 
Jag vet inte om det är medicinerna eller om det beror på någon kronisk trötthet. Minns att jag ofta var trött innan jag började medicineras men inte såhär. Jag vet helt ärligt inte om det är värt att äta alla dessa piller längre. Jag saknar mina uppåt tider där livet bara swishar fram och jag känner mig bäst i världen och klarar allt och knappt behöver sova. Men så påminns jag om hur farligt det är. Alla dumheter jag gör och all knipa jag hamnar i för att sen sjunka långt ner i depression. Det är då jag börjar älta saker, även fast jag känner mig trött på folk som upprepande gånger sitter och gör precis det, så är jag likadan själv. Jag vet inte längre hur mycket man ska kunna orka, finns det ens något botemedel? Hur gör man? Behöver jag bättre rutiner? Frågorna är många. Jag vill så gärna ha ett svar på vad det är som är "fel" med mig.
 
Det är många gånger nu jag har tackat nej till middagar och kalas med släkt och vänner just för att jag blir dålig av att jag känner mig otroligt stressad och nervös. Så behöver jag sova i ett dygn. Men jag har ändå förstått att jag någon gång måste bryta detta mönster. För att orka göra saker måste jag åtminstone försöka men jag är så otroligt rädd över att bli så sjuk och behöva läggas in igen. Det är bättre att istället berätta för folk att jag ibland behöver gå undan för mig själv. Inte för att jag tycker det är tråkigt eller liknade, mer för att jag behöver tid på mig att samla mod och orka.
 
Jag tror ändå att jag måste komma in i bättre rutiner och förhoppningsvis blir det bättre nu när skolan börjar. Jag ska även försöka sluta med mina sömnmediciner då dom har som biverkning att man just blir som en zombie dagen efter, men min läkare anser att jag behöver dom. Jag försöker att följa läkarens ord men jag vettefan längre. Är som sagt så less på det här. Allt jag vill är att må bra och kunna hantera vardagen hyfsat bra. Är det för mycket begärt? 
 
 
 
 
2018 | | Kommentera |
Upp