Måndag

Idag har jag varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, det gick bra. Att gå dit är en ångest för mig men nu när jag äntligen tagit tag i att fixa mina dåliga tänder så vill jag gärna få allt klart. Tog iförsig två lugnande tabletter innan som faktiskt hjälpte. Det är vid sånna här tillfällen de behövs. Jag hoppas att kvällen blir lugn. De två senaste gångerna jag varit där så har jag blivit sjuk och fått extrem ångest efteråt. Jag fick tipset av min sjuksköterska idag om att gå in och ta en iskall dusch när ångesten blir som värst, då börjar man tänka på annat. Det kan ju vara värt att testa även om jag hatar kallvatten. 
 
Jag fick även veta att min läkare satt in en till diagnos på mig, emotionell instabil personlighetsyndrom. Det är bra när man själv blir infomerad om det.. Men så läste jag på och insåg att det är så jag. Man kan bli helt frisk eller åtminstonde lära sig att leva med diagnosen. Det är där DBTn kommer in och hon gav mig redan lite råd om hur man skulle tänka och göra. Jag hoppas jag får en tid snabbt nu så att jag kan få börja. 
 
Gustaf har haft sin första skolfotografering idag och det ska bli så roligt att få se. Det är lite trist att dom inte tar foton på förskolan längre. Han gjorde iordning sig imorse med skjorta. Kan fortfarande inte förstå att han har börjat i skolan, min stora kille.
Appro på stor, Wilma går på gymnastik och det ligger i Ösmo och hon tar sig dit själv med buss. Det är också helt galet. När blev mina barn så stora?? 
Och så har vi Alva som är en pratglad liten tjej, man kan nu föra konversationer med henne. Hon är väldigt tidig med talet, började prata redan vi 1 års ålder. Till skillnad från brorsan som började när han var 3. Tänk så olika barn kan vara, helt unika men lika älskade.
 
 
Bebis | #psykiskohälsa, Bipolär, Borderline | | Kommentera |

Jag är bipolär, vad betyder det?

För mig började det med att jag blev mer och mer deprimerad. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen, åt inget för att jag inte orkade laga mat. Till slut gick det inte och folk bad mig kontakta psykiatrin, så jag gjorde det. Där misstänkte läkaren direkt att jag hade bipolär sjukdom men jag tog det inte på allvar och försökte prata bort det. Det skulle vänta tills jag för första gången försökte avsluta mitt liv. När jag låg där på en brits i ett mörkt rum och tänkte dör jag nu så gör jag det. Risken för självmord är 20 gånger högre för oss med bipolär sjukdom, vilken är en läskig siffra. Men med rätt stöd och mediciner kan man leva ett normalt liv. 
Utan mina mediciner funkar jag inte, jag behöver den hjälpen för att orka ta itu med saker. Men trots att jag är väldigt noga med att ta mina mediciner så har jag aldrig inte riktigt blivit stabil. Det är där terapin behövs, så att jag kan få gå igenom allt som har hänt i i mitt liv och förhoppningsvis finna vad det är som gör att jag hamnar i dessa dippar.
 
Att få en diagnos kan vara vändningen för många och det var det för mig. Jag kunde förstå mer om varför jag mått som jag mått. Men ändå har jag fortfarande inte accepterat diagnosen än. Det kommer förhoppningsvis med tiden, för jag tror det är en viktig del, att ha förståelse för att man är sjuk.
 
Jag är väldigt blyg person, ingen som tar för sig speciellt mycket. Det är en social ångest jag har, alltså inte vanlig blyghet. Trots att jag mådde dåligt över att vara så tillbakadragen så drog jag på att söka hjälp, jag har än idag inte fått rätt hjälp, men det är påväg.
Jag upplever ofta att jag kommer göra bort mig och att folk iakttar mig. Oroar mig för att säga fel saker vid fel tillfälle och så vidare. Att starta en konversation med främlingar ger mig extrem ångest. Jag undviker hellre sånt som jag vet kommer bli jobbigt för mig, men det är helt fel, man ska våga utsätta sig för saker som man tycker är jobbigt. Men det är svårt när man har en så stor rädsla. Jag kan knappt ringa ett telefonsamtal, måste samla mod länge och oftas får jag inte fram allt som ska sägas. 
Jag har viljan att umgås med folk men är samtidigt folkskygg och isolerar mig. Att vilja vara i fred men ändå inte känna sig ensam. 
 
Jag har ibland tappat tron på att det ska bli bättre, tappat tron på mig själv. Att ha vetskap om att det är en sjukdom men ändå tro att det är självförvållat. Känna sig orolig över att andra ska tro att man bara hittar på för att slippa allt det jobbiga. Det känns som att ingen förstår hur man mår och att man hela tiden måste be om ursäkt. Jag är rätt less på att behöva försvara mig för andra, jag kan acceptera att det är svårt för dom som inte själva har drabbats av psykisk ohälsa men jag har bestämt mig för att vägra acceptera andras smutskastning. 
 
Jag säger ofta att jag är trött och då menar jag inte att jag sovit för lite utan jag är känslomässigt trött. Trots att jag sovit ostört hela natten. Allt känns jobbigt. Men ändå försöker man. Jag lider av min trötthet, är arg på mig själv över att jag inte orkar göra allt som alla andra gör. Det är ingen läkare som tagit min trötthet på allvar utan tycker det är bättre att jag är trött och orkeslös istället för att vara upp i skyarna. Men jag vill hitta ett mellanting. Det här gör att jag bli deprimerad istället eftersom jag inte orkar med. 
Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagen men ändå känna att jag kan sova i flera dagar i sträck. 
Det känns så fel för mig att inse att det är okej om jag inte fått något gjort under en dag utan istället försöka ta nya tag dagen efter. För jag vill så mycket! 
 
Dom säger att det blir bättre med tiden, när medicinerna börjar verka helt och nu när jag ska få lära mig hantera mina ångest problem. Det här året har varit hemskt, jag har mått dåligt så himla länge nu och känner att det bara blivit värre och värre. Men jag försöker ha förhoppningar om att det faktiskt kan bli bra. Det SKA bli bra! Allt kommer ordna upp sig tillslut, jag kommer aldrig kunna bli helt frisk, kommer behöva äta mediciner livet ut men det kan bli hanterbart och jag kommer kunna leva ett bra liv som alla andra. 
 
 
 
2018 | | Kommentera |

Lägg mig här, väck mig sen, när du vet

Det blev ändrade planer, blir ingen ECT. Jag vart inte godkänd pga det gått för kort tid sen senaste gången. Plus att det är ångest som är mitt största problem, inte depression eller mani. Det tog lite hårt ibörjan på mig att inte få göra det men nu känns det lugnt igen. Istället får jag åka hem! Vill aldrig mer åka in igen och tänker verkligen kämpa för att få må bra. Nu ska jag äntligen få göra mina utredningar och få prata med psykolog och kanske komma fram till varför jag mår som jag mår. 
 
Oftas känner jag mig som än börda för andra pga min ångest. Jag har fått höra hur löjligt det är att jag oroar mig över så många saker, att det bara är att gå vidare. Men snälla! Har du inte haft ångest så vet du inte hur det känns att ständigt gå och vara orolig, det går inte bara att släppa. Iallafall inte för mig. Tror någon att jag gör detta för att det är kul? Hade det funnits en stänga av knapp hade den varit nedtryckt för längesen.
Jag är en känslig person, jag tar andras elaka och "skämtsamma" ord seriöst.
 
Jag är den jag är och jag hoppas att du kan acceptera mig som det. Jag är fylld av katastroftankar, min ångest är en ständig kamp men jag är beredd att göra allt för att övervinna den. Du kommer att få höra många förlåt och vara förtvivlad, men snälla, försök att förstå.
Människor som du och jag, söker men får aldrig svar. 
Så är det. Jag söker efter svar heeela tiden men finner inget. Jag vet inte helt varför jag har min ångest men nu kanske vi kan komma fram till vad det är som gör att jag mår så dåligt.
 
Nu har jag precis blivit utskriven och det känns skönt, men jag stannar här tills klockan fem. 
 
 
 
2018 | | Kommentera |
Upp