Det är inte lätt att vara hjälte om ingen ser på

Får väll varna för ett långt inlägg, behöver inte läsas om ni inte orkar. Har bara skrivit lite, massa slarvfel jag vet. Mest bara skrivit av mig för att jag känner att det var dags, att jag vill ta tag i allt. Tänkte även tillägga att jag absolut inte dömmer någon i detta inlägg, jag försöker bara förmedla mina känslor och menar inget illa mot någon.

Ikväll brast nästan allt. Jag är arg och ledsen. Mest för att jag känner att det är jag som får ta emot allt skit som handlar om Wilma, det är jag som är "boven" i det hela och inte vill ha min dotter (vilket inte är sant). Varför är det bara jag? Varför får Andreas aldrig höra sånt? Inte för att jag vill det, men jag undrar varför det oftas bara är jag. Är jag en sån dålig mamma? För att jag vill hennes bästa. Jag kämpar med skolan, kämpar för att få allt att gå ihop. Försöker verkligen. Ni anar inte hur jobbigt det är för mig, hur mycket jag gråter över att inte kunna träffa Wilma oftare. Att jag saknar henne mer än någon någonsin kommer förstå. Skolan för mig de senaste åren har gått förvånats fullt bra, jag har hyffsade betyg, bra kompisar och är omtyckt av lärarna. Dom som känner mig väl vet att jag nästan aldrig har haft det lätt med skolan. Jag har oftat känt att jag inte passar in även fast jag alltid har haft många vänner. Men när jag var mindre var jag väldigt blyg och vågade knappt ta för mig något alls, jag gjorde alltid som alla andra och vågade aldrig göra något själv. Ett tag trodde jag att det var något fel med mig, jag kände mig som ett problem barn som bara var ivägen, det kändes som att lärana hatade mig och älskade att ge mig dåliga betyg.
Nu när skolan för en gång känns rolig att gå till uppstår en massa andra problem. Problem som inte borde finnas egentligen.
En vanlig skoldag för mig är, upp på morgonen för att gå till skolan, arbeta "hårt", skratta och prata skit med min vänner, sluta, gå hem och se på tv/sitta vid datorn, kanske träffa någon vän för att umgås. Precis som vilken annan tonåring som helst.
Bara för att jag gör det här istället för att hämta min dotter som går på dagis, får jag skit. Ingen vet hur mycket arbete det ligger bakom allt det här, att jag varje dag har en saknad och sorg inom mig som bara längtar. Längtar efter den person i mitt liv som betyder absolut mest för mig. Den personen är min dotter Wilma.

Jag menar absolut inte att jag inte får något beröm alls, för det får jag. Men det handlar mest om att jag är stark över att klara av att vara borta från mitt barn så mycket. Jag har börjat tänka om, är jag verkligen så stark som jag tror att jag är? Eller inbillar jag mig bara. Jag skriver och berättar ofta om att jag faktiskt inte bryr mig om vad andra säger om mig, att jag vet att jag är en bra mamma. Men jag lagrar allt inom mig, ett tag bryr jag mig inte alls för att sedan gråta mängder över hur arg och ledsen jag är på alla som inte verkar tro på mig, och undrar alltid, vad gör jag för fel? Varför blir det alltid såhär i slutändan.

Oftas när jag är arg så handlar det om att jag har bråkat med någon, ibland Andreas. Vilket bara förvärrar saken och alltid är det bara skit saker. Det kan vara missförstånd som handlar om Wilmas dagis, att jag inte känner riktigt att jag "får vara med" eller saker som vi pratat om och helt plötsligt blir det något helt annat. Jag önskar att jag skulle vara modigare, att jag skulle våga lyfta luren och fråga "Är det okej om jag kommer över idag och umgås en stund med Wilma" eller "Har ni lust att ses en stund för en fika så att jag kan få leka lite med Wilma". Men vet ni varför jag aldrig gör det, jag känner mig ivägen (även fast jag inte tror att dom har något emot det). Det känns på något sätt som jag har svikit allihopa, att jag bara lämnade allt för några år sen. Jag är så jävla rädd för att såra andra, se andra ledsna och besvikna på mig.
Jag skulle önska att jag, Andreas och Wilma skulle kunna hitta på något tillsammans oftare, det behöver inte vara mer än att gå till parken tillsammans. Man ser och märker så mycket på Wilma hur glad hon blir. Men det känns som att det inte finns tid, vilket egentligen är skitsnack. Det gäller bara att någon av oss eller vi tillsammans tar tag i det hela. Kan även tillägga här att det känns som att vi inte gör det för att det kommer pojk-flickvänner ivägen. Helt fel.
( Jag vill inte att ni missuppfattar det här som att jag vill ha tillbaka Andreas, för jag är glad över att vi fungerar så pass bra tillsammans som vänner, och att jag faktiskt oftas pratar med honom när jag är ledsen och det käns som ingen annan förstår. Och det är så jag vill att det ska vara)

Ännu en önskan jag har är att jag verkligen vill att Wilma ska flytta hit och att jag kan ha henne på vardagarna, att jag får göra allt det där som jag inte har gjort på över ett år nu, hämta på dagis och allt annat. Men jag känner att det inte går. Det jag skulle tycka var bäst fast ändå inte, var om jag skaffade en egen lägenhet. Det skulle i sin tur leda till att jag i stort sätt är tvungen att hoppa av skolan, skaffa mig ett jobb, typ som donken (inget fel med det, men absolut inget drömjobb för mig). För jag menar, jag kan inte gå i skolan och sen arbeta på kvällarna för vem skulle då ta hand om Wilma. Det är så mycket att tänka på. Ska jag verkligen behöva ge upp allt jag kämpat för i skolan? Bara lägga ner allt, stå där utan utbildning som faktiskt är super viktigt nu i dom tiderna vi lever i. Det finns nästan inga jobb till dom som inte har minst en avslutad gymnasieutbildning. Skulle det vara värt det? Absolut. Men när det finns andra alternativ, jag menar Wilma har det jättebra just nu. Hon har en bra familj hos Andreas som verkligen bryr sig, som bara vill Wilmas bästa. Jag är glad över det.
Det var även dom som fick mig att börja i skolan så pass tidigt igen, dom som fixade in mig så att jag inte behövde gå om två år utan bara ett. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag ALDRIG hade orkat med att gå i skolan två extra år och att jag då hade stått här idag ensam och känt mig helt förlorade. Ändå är det den där saknade som förstör mig.

Varje dag är jag rädd över att förlora mitt allt, Wilma. Att någon ska ta henne ifrån mig. Det kommer inte att hända, jag skulle aldrig tillåta det att hända, men ändå så finns det där förbaskade rädslan där. Som när jag fick frågan "vad hade du sagt om jag ville flytta till ett annat land eller annan stad och ta med mig Wilma". Jag menar jag vart helt paff och tänkte "va, så kan man ju inte göra". Men det är klart man kan. Jag skulle då aldrig någonsin kunna acceptera det. Det hade verkligen varit min undergång, att min lilla flicka skulle flytta ifrån mig. Jag fick till svars istället "vadå det är ju samma sak som nu typ, att jag kommer med henne på helgerna". För mig är det absolut inte samma sak, jag vill inte och tänker inte ALLTID vara en "helgmama" bara för att jag är det nu. Då kommer den där rädslan igen att TÄNK, bara tänk om det skulle hända och att jag inte skulle ha något att säga till om, att ingen skulle bry sig om mig, hur jag skulle må och hur dålig jag skulle känna mig.
Dessa tankar vill jag ska försvinna.

Jag är även trött på allt skitsnack och bråk som uppstår hela tiden, som jag skrev tidigare. Varför kan inte alla bara vara vänner? Umgås tillsammans, ha kul tillsammans. Jag är trött på människor som beter sig som skit och det värsta jag vet är när man ljuger, säger en sak och sen förnekar det för att "skydda" sig själv. Varför gör vi alla så? Är det inte bättre att bara vara ärliga mot varandra. Visa respekt. Jag är inte perfekt och kommer aldrig bli, jag är bara en helt vanlig människa, en människa med känslor och inte en tvättmaskin där man kastar sin smutstvätt i. Jag har tyvärr många i mitt liv som inte vågar stå för vilka dom är, som säger en sak till mig och sen en annan till den andra. Ibland har jag lust att bara gå till personen och berätta exakt vad han/hon sagt om den och att de inte är någon att lita på. Jag gör dock aldrig det, dels för att jag inte vill skapa bråk och för att jag inte vill lägga mig i andras liv. Ibland kanske det skulle vara bra om jag gjorde det, alla människor förtjänar tillit och respekt. Något det tyvärr finns allt för lite för.

Eftersom att jag har en så pass stor saknad och längtan efter Wilma gör det att jag ALDRIG kommer att kunna ha ett fungerande förhållande så länge jag inte känner mig trygg. Det tar för mycket av mig, jag orkar inte tänka på att det är någon annan som också behöver mig, det räcker med att veta om att jag har Wilma. Dom här perioderna jag har blir lite som en panikångest för mig, jag känner att jag inte räcker till, känner mig värdelös och att jag snart kommer gå under. Jag orkar inte göra något, är rädd för att göra något för att jag tror att jag ska skada mig själv. Om det är någon som fått tagit stryk och vet om det här så är det Christoffer. Jag isolerar mig, är rädd för att öppna mig för andra och tror att alla ska tycka att jag är världens knäppaste person. Är det så? Ibland undrar jag om jag skulle må bättre av att kolla upp allting, prata med någon utomstående. Men ändå innerst inne så vet jag att jag inte kan det, jag med lättare ord hatar sånt. Tyvärr så är det mina förhållande som får ta skiten och jag hopppas verkligen att det i framtiden blir bättre.

När Wilma blir äldre så kommer jag berätta för henne hur mycket hon betyder för mig, hur mycket hon gjort för mig, hur mycket jag älskar henne. Ja allt. Allt det där jag redan nu berättar, även fast hon inte riktigt förstår än och mest tycker jag är knasig och säger "Ja älkar dej osso". Hon är min ängel.

Jag älskar dig Wilma <3
46 kommentarer

Söndag

Det känns som att jag inte skrivt på länge nu, hade tänkt att skriva i helgen men har somnat ifrån det varje gång. Men nu ska jag iallafall skriva.

I fredags åkte jag till Andreas och där hemma kollade vi på idol finalen. Nästan hela lördagen spenderade vi på IKEA, fanns massor av fina saker. Vi åt även mat där sedan åkte vi hem till mig, åt glass och kollade på junior eurovision song contest. Idag skulle vi egentligen åkt till stan men istället gick vi till någon julmarknad där några i min klass stod och sålde blommor. Vi bestämde att vi ska åka till stan på fredag istället.  

Idag är det även första advent och det ser ut som att de kommer bli en vinter utan snö, än så länge iallafall. Men nu är det verkligen inte långt kvar tills julafton och tills Wilma kommer. Wilma har varit riktigt busig i helgen, men hon verkar trivas iallafall. Nästa månad är januari, den månaden Wilma är beräknad till. Helt sjukt! Det är dags att skriva förlossningsbrev snart, men vet inte vad jag ska skriva ännu. Vet bara att jag vill ha det så mörkt som möjligt och all bedövning som finns, nej men det får man ju se. Det kanske inte alls gör så ont som jag föreställer mig eller så gör det kanske ännu ondare, vem vet. Den dagen närmar sig iallafall.

Den här veckan kommer nog gå himlans snabbt, vi ska inte ha en enda lektion. På tisdag ska vi till skansen för att kolla på hur julen såg ut förr. Jag måste även till stan någon dag innan torsdag för att leta efter en klänning. Har fått några tips som jag ska leta efter.  

Jag är ledsen, det är ingen skärgårdsdoktor idag ju. Så istället får jag se på något annat, men ska se på rush hour 2 ikväll. Nu ska jag gå och äta mandariner och mysa med Wilma.
20 kommentarer

HELG

Blä, väntar på att älsklingen ska ringa. Han är på nån ny el eller teknik affär med en kompis.
Jag sitter här och kollar på tv, det finns inte änns nått bra. Men jag vill ha glass nu så han får ta och ringa snart. Hade en kort skoldag idag, slutade vid 1. Fick reda på att nästa vecka kommer jag börja halv 11 första dagen,lyx. Då ska jag gå igenom vad jag ska ha för lektioner, tror jag iallafall.  På tisdag ska vi ha nutidsorientering, när man ska svara på massa olika frågor. De som är på prao då måste endå komma till skolan för att göra det, haha.

Idag har Wilma varit vaken mycket och sparkas, MYS. Fast nu sover hon eller nej nu hickar hon tror jag. Min lilla Wimmy<3 Jag älskar dig.

I helgen vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på, blir väll nått skojj antar jag.
Jaja nu ska jag kolla lite mer på tv och vänta på att älsklingen ska ringa.
Skriver mer på söndag igen. Ha en trevlig helg.




  Vecka 17                            Vecka 19                       Vecka 20                    Vecka 21            Vecka 22


Vecka 23

Visst ser man allt en liten (stor) skilland. Tyvärr har jag inga bilder ifrån tidigare, då skulle man se mer skillnad. Men men man ser nu med:)
28 kommentarer