Ge mig allt du har

Igår började jag bli dålig igen, huvudvärk, extremt dålig balans och sluddrigt tal. Jag gick och la mig direkt och det är typ det enda som fungerar. Sömn är så otroligt viktigt. Jag hade sovit dåligt i 2 dagar så det kan vara det som triggade igång allt. Jag sa aldrig till någon i personalen, vilket så klart var dumt ifall något skulle ha hänt. Men jag var sååå trött och somnade typ ståendes på väg till sängen.
 
Den här extrema tröttheten äter upp mig. Det är så frustrerande att aldrig orka göra något. Bara sitta i ett hörn och titta på, hur kul är det lixom? Jag försöker anstränga mig, vill verkligen men kroppen säger stopp.
Sen så har jag såklart dagar som är bra, där jag orkar mer, men dom är rätt sällsynta. Vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag har tagit alla möjliga blodprover men inget har visat något avvikande 
Det är nästan så att jag överväger att sluta med dom medicinerna som har just trötthet som biverkning, för det här komner inte hålla i längden. Det är knappt så jag kan sitta och rita med barnen utan att jag blir helt utmattad. Och då är det illa! Men det verkar inte vara någon läkare som tycker det är något märkvärdigt utan att det är såhär det ska vara.  Jag har kollat upp om mindfulness skulle kunna vara något för mig, det kan ju vara så att det är min stress som gör att jag blir helt bäng i bollen. 
Vill så gärna hjälpa till mer i tex hemmet men det finns knappt någon ork alls, alla energi går till barnen. Nu är det inte så att jag ligger hemma i sängen hela dagarna, utan går upp, fixar med barnen (även om det händer när dom är på förskola/skola)Och sen gör jag 1-2 saker, typ tvättar eller annat likanande. Alla säger att jag borde vara nöjd med det, men jag kan bara inte vara det
Saknar den andra Emelie som hade orken att fullgöra saker. Som städade och bakade, hade ett jobb att gå till där man kunde snicksnacka med andra. Allt bara försvann sådär på 1 år. Minns när Alva var en bebis och jag var hemma med henne, jäklar vilken energi jag hade trots många uppvak på nätterna, det städades, bäddades sängar, bakades, samtidigt tog jag hand om barn. Det är DIT jag vill, vara sådär hurtig och glad hela tiden, vet att man såklart inte alltid kan vara så men jag önskar verkligen att jag skulle få må bra. Det önskar jag att alla skulle få vara 
 
 
 
2018 | | Kommentera |

Du tar så lite plats, jag tar allt

Jag går runt med en ständig känsla av att folk pratar och tycker illa om mig. Direkt om någon säger något i ett speciellt tonläge så tar jag åt mig direkt även fast det inte behöver vara något illa menat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på ett bättre sätt. Det kan tex vara som här på avdelningen och jag behöver be om medicin, då uppfattar jag det som att jag är jobbig och tjatig så jag drar mig ifrån att fråga om något även fast jag behöver det. Sen känns det som att folk här inne inte vill prata med mig, jag försöker hänga med men kommer ändå aldrig in i gänget. Jag vet inte vad jag gör för fel? Jag kanske inte anstränger mig tillräckligt men jag är en tyst person i grunden och inte någon som gapar och skriker. Kanske syns jag inte. Visserligen trivs jag i min ensamhet (för det mesta) men det kan även vara trevligt att socialisera sig med andra ibland. 
För när jag väl lär känna folk så tycker dom om att vara med mig just för att jag är en så pass enkel människa att vara med. Iallafall så säger dom det, hehe. 
 
Men ja, jag är medveten om att jag måste bli bättre på att höras mer. Ingen annan kan göra det åt mig. 
Vill jag säga eller göra något så måste jag lära mig att göra min röst hörd. Men jag skriver mycket, det är enklare för mig. Jag blir lätt stressad av mig om någon börjar prata om något jag inte är beredd på. Vet inte vad jag ska säga och bara svamlar eller tänker alldeles för länge på vad jag ska svara så personen redan är påväg att börja med nästa fråga. Typ som att gå på arbetsintervju, usch, något av det värsta jag vet. Sitta och sälja in sig själv. Jag har haft tur med alla mina jobb jag haft och kommit in via kontakter istället. Snart är det dags att samla mod till det också, men först se till att bli frisk.
 
Jag har fått tid till möte med kurator, läkare och barn och ungdom. Nästa vecka. Men jag är redan nervös, vad kommer vi att komma fram till? Min behandlare från Nynäs kommer också, vilket känns tryggt , hon har ändå träffat mig varje vecka under 2 års tid nu. Så hon vet ju hur jag haft det. Min sambo kommet vara med också, det är lika bra annars kommer jag bara tolka allt helt fel, hehe. 
 
 
 
2018 | | Kommentera |

När Jag blir grå, när jag faller, orkar du för 2?

Jag har aldrig direkt varit en "populär" tjej även fast jag ofta hängde med "inne" gängen. Jag vågade aldrig göra allt der där alla andra gjorde, testa alkohol och röka. Det hände en gång när jag ville bli ännu coolare men det slutade bara i tårar och jag skämdes över att behöva gå hem. Jag hade ett så dåligt självförtroende och var rädd för att bli utfryst. Men så vart jag gravid i slutet av 8an och då helt plötsligt slutade jag bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig. Alla i min närhet har sagt till mig hur mycket jag växte under den här tiden. Jag fick tillbaka mitt självförtroende och tyckte att livet var underbart och bara längtade efter min bebis.
I 9 månader mådde jag så bra, gick till mvc och kände en sån lycka varje gång jag fick höra den lilla bebisens hjärtljud. Det var efter rutinultraljudet när vi fick reda på att det var en liten flicka, då släppte det för alla och resten av våra familjer började längta och se framemot kommande år. Det skulle verkligen bli vårt år. 
Jag mådde bra under större delen av graviditeten, jag var en riktig fighter som ville krossa alla fördomar.
Men jag var fortfarande den blyga, försiktiga Emelie. Jag blev ledsen över vad folk skrev till mig men samtidigt lärde jag mig att skaka av mig allt eller ja försökte iallafall.
 
Första året med Wilma var en sån glädje, vi bodde hemma hos hennes farföräldrar och fick otroligt mycket hjälp vilket jag är oerhört glad över. Dom betyder mycket för Wilma än idag. Under tiden när jag läste upp mina grundskolebetyg separerade jag och hennes pappa, det var på mitt initiativ och sköttes på ett dåligt sätt vilket jag kan erkänna idag. Samtidigt mådde jag dåligt och levde med en sån otrolig ångest. Jag kan idag inte förstå hur jag kunde klara av skolan när jag mådde som värst. Jag var helt ensam, hade inga vänner utan gick dit och gjorde det jag skulle för att sen gå hem och gråta i smyg. Jag tror det var här någon gång min bipolära diagnos kom till. Jag kunde inte förstå hur alla kunde tycka jag var en sån kämpe som klarade allt, innerst inne var jag ett nervvrak som bara ville ge upp livet. Men så hade vi ju våran lilla tjej och hennes kunde jag inte svika så jag fortsatte kämpa, kämpa och kämpa. Och det har tamefan inte varit lätt. Jag undrar hur mycket skit och fördomar folk kan ha egentligen. 
Jag började utveckla fler och fler depressioner som körde slut på mig, men jag höll allting inom mig. Jag hade tappat hoppet helt och kunde inte se någon väg ut. Men så vände det bara, jag började träna på nätterna, gick ut med vänner mitt i vardagen och sov nästan aldrig. Huvudet gick på helvarv och behövdes hela tiden underhållas. Flera av mina lärare påpekade på att jag såg riktigt sjuk ut och skulle behöva sjukskrivas. Men jag tvärvägrade och nekade bestämt att inget var fel på mig. Idag kan jag önska att jag hade tagit den hjälpen, då kanske jag hade sluppit vissa problem jag satte mig i senare i livet. 
 
Men sen har vi det här om att jag skulle ha övergett min äldsta dotter, vilket är endast massa rykten från folk som inte vet hur det egentligen ligger till. Jag lämnade aldrig henne, vi bestämde tillsammans att hon skulle bo kvar i Nynäs där hon hade sin förskola. Jag skulle börja på gymnasiet i stockholm och flyttade hem till min mamma. Sen när det var klart så skulle vi planera om på nytt om hur vi skulle göra och vad som skulle vara bäst för henne. Det var länge på tal om att hon skulle flytta till mig men jag hade ingen egen lägenhet så det skulle inte funka. I samma veva fick jag erbjudande om att hyra en lägenhet i Nynäs, och jag tog den. Wilma skulle precis börja skolan och det var viktigt för mig att kunna vara med från start. Under tiden separerade jag och Gustafs pappa och jag bestämde mig för att säga upp kontraktet. Återigen skulle jag få flytta hem till min mamma. Och Wilma skulle bli kvar i Nynäs där hon hade alla sina vänner. Så mycket som jag har gråtit över att missa så mycket , att bara ses på helger. Det var så mycket i mitt liv som var upp och ner. Jag visste inte vad jag skulle börja att reparera eller hur jag skulle göra. Det var en bit av mig som fattades, min Wilma.
Jag visste innerst inne att det var i Nynäs hon ville bo och jag kände att jag inte kunde slita upp henne från det utan istället var det jag som skulle behöva flytta dit. Så blev jag gravid med Alva och det var dags att börja kika på nytt boende eftersom det vi hade då var för litet för 3 barn, hehe. Så det blev att vi köpte hus i Nynäs istället.  Och här sitter vi nu. Fortfarande mycket att kämpa med. Men familjen är hel. Jag kämpar dagligen som ni vet, emot mina demoner som vägrar försvinna. Livet är verkligen inte en dans på rosor.
 
När jag fick min diagnos för 2 år sen så var det rätt väntat. Även fast jag inte ville erkänna det, ville inte vara sjuk. Jag har/är rädd för att mina barn ska "ärva" mina sjukdomar. Minsta lilla tecken jag märker gör mig så himla orolig. Och det är så typiskt mig att hela tiden tänka om, istället för att bara vara i nuet. Så är jag med allt, oroar och oroar mig över saker som ska komma. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det, om det finns någon terapi som kan hjälpa eller så, hehe.
 
Idag kommer familjen på besök, så vi får se vad vi ska hitta på. 
 
 
Snart kommer hösten! 
2018 | | 4 kommentarer |
Upp