You will learn to begin to trust the voice within

Att lida av ångest eller depression är som att vara livrädd, man blir helt utmattad. Det tar över hela ens liv och det är svårt att koncentrera sig på något annat. Man har en rädsla över att göra andra besvikna och känner sig otillräcklig. Vill ha sällskap men samtidigt är man folkskygg och isolerar sig. Jag har varit ensam nu väldigt mycket och inte träffat folk, men har nu börjat följa med på kalas och liknande. Och det har gått bra. Så himla skönt och jag börjar sakta men säkert våga mig ut. Iförrgår satt jag till och med på fiket, ensam! Det är för många säkert en självklarhet men för mig är det ett stort steg. Om det blir för stimmigt runt omkring mig så kommer ångesten smygandes. Men ibland vill jag vara ifred men samtidigt inte känna mig ensam. Jag kan vara översvämmad av känslor ena stunden för att senare känna en sån tomhet. Då är det svårt att känna nån förbättring och jag tappar tron på mig själv. Jag kan tänka att mitt mående är självförvållat och ingen sjukdom. Att andra inte ska tro att jag är sjuk bara för att det inte alltid syns på mig. Många tror att jag går hemma bara för att jag är lat och inte vill jobba. Men så är det verkligen inte. Jag kan sitta hemma en hel dag i soffan utan att röra på mig, just för att min ångest är så stark och jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag önskar inte ens mina värsta fiender det jag lever med. Så blir det tvärtom, när jag mår bra så tror jag inte att jag är värd att må bra, så blir jag dålig igen och allt börjar om på nytt. Jag tror det är svårt för andra att förstå hur dåligt man egentligen mår, det är svårt att veta om man inte varit där själv. Jag kan få svar som att alla har ångest någon gång här i livet, det är bara att försöka skaka bort det. För mig är det inte det, jag kan bara inte låsas som att den inte finns. Den tar över hela min värld.
 
När jag hamnar i mina depressioner så har jag svårt att klara av vardagen. Jag kan sova bort hela dagarna för att slippa känna. Gråta i ett hörn tills tårarna tar slut. Känner mig totalt värdelös och ensam. Tappar hoppet om framtiden helt. Oftast när det blir såhär så måste jag läggas in och vila upp mig. Det är inte roligt att inte kunna klara sig själv, att inte kunna vara hemma där man känner sig som mest tryggast. För mig har det varit en pest att vara borta, men samtidigt så vet jag att jag behöver det och det har ju hjälpt mig att komma på banan igen. Men jag kan inte förstå hur vissa kan tro att jag tycker det här är kul? Det finns inget roligt med det här, tänk er själva att inte kunna vara hemma med sin egna familj. Det är ett rent helvete och något som gör att jag får ännu mera ångest. Så snälla, säg inte att jag är dramatisk. Jag är en känslig och ömtålig person. Tar andras ord seriöst även om dom bara skojar.
Jag vill att folk respekterar mig så som jag är. Och även fast jag lider av detta så tror jag att jag kan hjälpa andra genom att bara skriva. Jag har pratat med en del av er, bollat tankar och stöttat varandra. Det är guld värt!
 
"Now in a world where innocence is quickly claimed
It's so hard to stand your ground when you're so afraid
No one reaches out a hand for you to hold
When you're lost outside look inside to your soul"
 
Till något helt annat, varför är all äppelmos man köper i affär gult? Görs det bara på gula äpplen? Vårat egna är iallafall mycket finare,och godare.
 
Wilma 3 år | | En kommentar |

Ligger du i riskzonen?

Jag har ätit så mycket mediciner de senaste åren att jag tillslut började överdosera allt som gick. Nu går jag sen mer än ett år tillbaka och hämtar mediciner hos en sjuksköterska varje vecka, dvs svårt att överdosera då jag inte har några mediciner hemma. Jag har haft tur som inte fått några men efter alla tabletter jag tryckt i mig. Jag har alltid ångrat mig efteråt och sökt hjälp. Innan jag fick min diagnos så gick jag på SSRI tabletter utan att äta något annat stämningsstabilerande som skyddar och jag hamnade i hypomanier, vilket jag tyckte var grymt skönt så jag bara fortsatte. Man ska inte äta antidepressiva medel om man har en bipolär sjukdom. Då det just som för mig kan trigga igång hypomani och i värsta fall manier. Nu äter jag en låg dos men med skydd av andra mediciner, dels för att minska mina depressioner jag kan hamna i.
 
Det jag vill komma fram till är att det är så lätt att fastna i ett missbruk, tabletterna slutar verka och man tror att det ska bli bättre genom att ta fler och fler. Men istället blir det sämre och man skadar sig själv. Ibland så pass att man kan få allvarliga skador resten av livet. Det är inte värt det. Min läkare berättade att det är lätt att göra något sånt här när man mår riktigt dåligt men sen när man mår bra igen så kommer man ångra sig djupt över dom skadorna man utsatt sig för. Istället ska man be om hjälp, direkt! När jag var på akuten senast efter att ha tagit för mycket av vanlig ipren som finns att köpa på apotek och i vanliga butiker så berättade hon för mig att jag sakta men säkert kommer få en smärtsam och långsam död. Så farligt är det. Och har man receptbelagda mediciner så kan det gå så långt att man mister livet direkt. Då blev jag på riktigt rädd och förstod allvaret i det hela. Jag var tvungen att bryta det här och idag är jag utan alla narkotika klassade mediciner vilket är så skönt. Dom slutade verka på mig tillslut och det är lönlöst att äta något som ändå inte hjälper en men som är berondeframkallande och svåra att sluta med.
 
Det är väldigt vanligt med ett tablettmissbruk, vanligare än vad man kan tro. Det är så jäkla enkelt att hamna där. Man tror att det inte är någon fara, inbillar sig att man mår bättre fast att det blir sämre. Mitt råd till alla som lever med något slags missbruk är att våga söka hjälp. Det finns hur mycket som helst att få. Jag önskar att jag hade vågat prata med någon mycket tidigare. För vem vet hur det blir för mig i framtiden? Jag kanske har sabbat mina njurar och lever bara att det inte märks just nu men kanske kommer senare i livet. Isåfall kommer jag ångra det djupt. Jag vill ju inte dö, jag ville bara bedöva min smärta jag kände inombords. Vilket det finns mycket bättre alternativ att göra på.
Så snälla ni, var försiktiga med allt som kan skada era kroppar. Det är inte värt det! Även fast det är svårt så försök. Tänk på era familjer. Att dom behöver er.
 
Jag pratade med min läkare om det här idag och hon är orolig över att jag ska hamna där igen då dessa impuls attacker kan komma ibland, trots att jag nu har bättre kontroll. Jag hade velat sluta med att behöva gå dit varje vecka men det tillät hon inte och ja jag kan hålla med henne till viss del. Jag ligger fortfarande i riskzonen och det är inte värt att riskera något nu. Speciellt när jag inte mår helt bra. Jag blev iallafall av med två mediciner så det känns bra. Nu kan jag bara blicka framåt och försöka att inte hamna i detta destruktiva beteende igen. 
 
TA HAND OM ER ❤
 
 
2018 | #psykiskohälsa, Aldriggeupp, Bipolär, Borderline, Missbruk | | Kommentera |

Onsdags snack

Ska alldeles strax ta mig ner på centrum för ett besök hos läkaren. Har så många frågor jag vill ställa men inte vet hur jag ska lägga upp allt. Alltid när jag sitter där blir jag helt stum, får inte fram det som ska bli sagt och det slutar med att man knappt fått svar på en enda fråga. Nu har jag skrivit ner allt på papper. Jag hoppas verkligen att jag ska få trappa ut vissa mediciner. Nu när vi kommit fram till att det troligen inte bara rör sig om bipoläritet för min del känns det onödigt att äta massa mediciner som ändå inte hjälper. För jag tycker inte det är någon speciell skillnad från när jag inte åt dom, kanske lite men långt ifrån bra. Mitt största problem är att jag är så orkeslös hela tiden, inatt har jag sovit i 12 timmar men skulle kunna sova fortfarande. 
Och det är inte kul! 
 
Jag har en till tid för årskontroll klockan 13, så efter det här läkarebesöket tänkte jag försöka sätta mig på ett fik och bara vara. Kanske kolla om jag hittar någon ny jacka. Känns så onödigt att gå hem och vara hemma en timme för att sen gå igen. Risken finns att jag somnar och missar att gå dit, hehe. Jag måste alltid ha alarm ställt på mobilen nu för tiden, som ringer några gånger om dagarna. 
 
Jag har funderat på om jag lider av någon sorts kronisk trötthet, läste att det finns något som heter ME. Eller så är det bara mina mediciner och diagnoser som ställer till det, men jag skulle så gärna vilja ha svar. Det drabbar inte bara mig utan hela familjen. Jag är en riktig hypokondriker, google är min värsta fiende. Allt som står där stämmer in på mig och jag får för mig att jag har varenda diagnos. Sen så går dom flesta diagnoserna ihop med varandra och det kan vara svårt att veta vad som är vad. Jag har iallafall börjat min nya utredning nu. Fick göra något uppmärksamhets test på dator i 20 minuter och det gick inte bra, det var väldigt enkelt men jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Får se om jag får svar på det idag, om hur det gick alltså. 
 
Nej nu måste jag göra mig redo, fick bli ett kort och snabbt inlägg bara.
 
 Vi har så sjukt mycket päron och äpplen iår. Har blivit mycket mos och äppel/pärondricka. Om det är någon som är sugen på att plocka lite så är det bara hojta till.
2018 | #psykiskohälsa, Bipolär, Borderline, Npf problematik | | Kommentera |
Upp