Emelie Forsberg

Imorse när jag vaknade vakna jag med ett jävla stressmoment. Jag hade sett fel på klockan och trodde att den var 13, flög upp ur sängen och tänkte va fan jag har sovit bort hela dagen. Så visades det att klockan bara var 9, hehe. Jaja, jag kom upp ur sängen fortare en blixten. Gjorde mig redo för en dag på aktivitetshuset så jag kunde socialisera mig lite. Skönt att prata med människor i liknande sits som mig. Det känns så bra, man kan sitta tyst och bara vara utan att någon tycker att man är annorlunda.. Som sagt, toppen att det finns och jag hoppas att kommunen tycker detsamma.

 

Jag är hemma igen (om det är någon som funderar), kom hem igår och det är sååå skönt. Anledningen till min uppvarving berodde troligtvist på min nya medicin som man tydligen ska vara väldigt försiktig med om man har en bipolär diagnos. Antidepressiva mediciner är ju till för att höja något ämne i hjärnan, men med en bipolär diagnos så kan det höjas lite för mycket och man kan hamna i hypomani/mani om man inte har tillräckligt med skydd av andra stämningsstabilerande mediciner. Så den har vi fasat ut och jag börjar känna mig mer stabil, vilket är jättebra. 

Det är ju själva fan att det alltid ska vara något. Men, jag försöker att tänka framåt nu. Inte blicka tillbaka på det som varit utan istället ha en positivtanke hela tiden. Jag hoppas det funkar. Men som jag skrev tidigare så behöver jag nog ta hjälp ännu mera än vad jag har nu. Mina skyddsfaktorer är och har alltid varit, familjen. Jag vet helt ärligt inte hur jag hade klarat mig utan dom. Dom lyser upp min vardag trots alla mörka demoner som jag ofta får kämpa med. Världsbäst helt enkelt.

 

Jag har tänkt mycket på hur den här dagen såg ut för 3 år sedan. Att det snart var dags och hälsa lillasyster välkommen. Mitt vatten gick på dagen men utan värkar så jag fick tid för igångsättning 2 dagar senare. Hade ju hoppas på att det skulle starta av sig själv, men icke. Jag minns hur nervös jag var över att jag snart skulle bli 3barnsmamma och undrade vad fan jag gett mig in på, haha. Jag har ju barn i ganska så stor åldersskillnad mellan varje. Men det har funkat bra det med och alla barnen känner en enormt trygghet i varandra och ser upp till varandra på olika sätt. Det är så fint att se.

 

Idag följde S med mig till terapeuten, det kändes bra och jag tror att det är bra att han följer med då och då och kan skaffa sig mer information över hur fort allt kan svänga för mig. Men det är även bra för honom att faktiskt inte glömma bort att tänka på sig själv och vad han behöver.

Jag tror ändå att det här i slutändan kommer bli bra,  trots att det varit ett stort mörker nästintill hela det här korta året. Det kommer Emelie, det gör det verkligen.

 

Jag även enormt tacksam hur bra människor omkring mig tar allt det här. Trots att jag ofta blir frustrerad över att det känns som att ingen här i världen förstår hur jag mår och bara säger om och om igen att allt kommer bli bra men att det även kommer ta tid. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och kan bara kasta ur mig ord som jag inte menar. Och jag blir alltid förlåten. Ibland känner jag att jag inte förtjänar det, att jag bara är till besvär hela tiden. Det spelar ingen roll över hur mycket jag får höra att så inte är fallet. Det ligger ändå och gror där i bakhuvudet. Alltså jag måste verkligen skärpa mig, inte ha ett så stort självhat i typ allt. Lära mig att tycka om mig själv och våga öppna upp mig ännu mer. Jag har kommit en bra bit på vägen, det har jag verkligen. För 1 år sen var jag inte här där jag är idag, jag var nere i ett ännu värre mörker och trodde aldrig att jag skulle komma ur det, men det gjorde jag uppenbarligen. Det gäller bara att kämpa, resa sig upp igen, igen och igen. Tillslut kommer jag övervinna det här också. Jävlar vad jag ska ta mig ur den här skiten, hur hårt det en kommer att vara.

 

Jag har som sagt börjat känna mig helt stabil igen. Jämför man med förra veckan där jag var väldigt mycket uppåt. Det märks på när jag träffar folk och är den som inleder konversationer, det gör jag aldrig annars. Jag pratar med alla, skulle typ kunna börja snacka med någon i kassakön bara sådär. Och ja, det är väl trevligt men väldigt farligt för mig då jag blir mer impulsiv än vad jag är annars. Och tillslut dippar igen. Men den där känslan är så himla skön just då, att känna att jag orkar göra saker och tycker allt är roligt. Så jag glider bara med och det är nog enda gången som jag lever här och nu, varken tittar tillbaka eller framåt. Det här är en jävla piss sjukdom men man kan lära sig att hantera den, måste bara hitta rätt verktyg.  Jag tror att det nog märktes idag också, att jag inte var den som höll i alla konversationer, inte den som brydde mig om alla. Nu låter det som att jag inte bryr mig men det gör jag såklart, men försöker tänka på mitt mående först, sen kan jag hjälpa andra. Det är en svår balansgång det där. Att hitta sin plats.

 

Nu blir det bara att jag skriver utan att tänka så jag slutar här och sätter på en serie innan det är dags för sängen.