Vad vill man med livet egentligen?
Det finns så mycket saker jag vill skriva om, berätta om hur det är att vara sjuk i dagens samhälle. Alla fördomar om oss som finns. Alla saker så många påstår, att det bara gäller att gå vidare och skaka av sig allt. Jag köper inte det argumentet. Det är långt ifrån alla som kan göra det, speciellt inte vi som lider av ångest problematik. Ältas hit och dit, tänka om allt möjligt och må dåligt över det saker man önskar att man hade agert på ett annat sätt. Om jag fick chansen att leva om mitt liv så är chansen stor att jag skulle ta den. Kanske skulle jag skippat att bli sjuk och kanske hade jag ordnat upp mitt liv på ett helt annat sätt och hoppat över att må dåligt Men! Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn,
Jag har behandlas med en hel del metoder, bland annat ECT. En behandling som ska stimusera flera korta ströminpulser. Jag har tänkt skriva ett inägg om just ECT. Det hjäplte mig ibörjan men jag tappade minnet, framför allt närminnet. Dom i min närhet har fått berätta för mig vad jag gjort. Det är en sorg för mig att inte minnas dom bra stunderna livet och över saker jag gjort, men jag tänker ändå att det var bra att jag gjorde det. Man får försöka förstå och tänka tillbaka och se att det faktiskt hjälpte mig ut en svår depression.
Så kom bakslaget, depression, IGEN. Sluten vården ansåg att jag återigen skulle göra en ECT behandling. Jag var från börja skeptisk eftersom jag som sagt tappade en del av minnet, men ändå gick jag med på det.
Det hjäpte ibörjan men när jag började tappa minnet över min barndomstid ville jag sluta.
Kanske borde jag fortsatt, kanske borde jag inte. Men jag vill minnas min barndom, trots att den ibland inte varit den bästa . Det är min mamma som tagit hand om mig och min lillebror (och våra andra syskon) och jag tackar henne för det livet vi har, Det har inte varit lätt men hon har alltid funntis här för oss. Så många gånger jag åkt till psykakuten eller varit inlagd så har hon alltid varit vid min sida.
Igår hade jag en dålig dag, där jag var förvirrad och hallucinerade. Framför allt om mina barn som låg och sov. Men jag var bombsäker på att dom faktisk var där
Tills jag fick gå och lägga mig, det är det ända som hjälper. Jag är i behov av mycket sömn.
Så har vi idag då, en annan skit dag som jag spenderat på akuten. Jag ramla ner från våran trappa och fastnade med foten under ett av trappstegen. Kunde inte komma loss och det var ingen hemma så jag var tvungen att larma sos och det var rena turen att jag hade mobilen kvar i handen annars hade jag fått legat där tills någon kom hem. Ambulans personalen var helt fantastiska och lugnade ner mig. Jag tänkte det värsta och trodde att jag skulle bli av med foten. När dom kom var foten helt vit och jag hade ingen känsel alls, så dom tog in mig för säkerhet skull.
Jag fick "bara" en hjärnskakning och rejäla blå märken över hela kroppen.
Nu måste jag vila, ha en fortsatt trevlig kväll:)
