DET GÅR FORTFARANDE INTE ATT DELA UPP INLÄGGET I STYCKEN, SÅ DÄRFÖR BLIR DET SOM DET BLIR..
Jag har hämtat mig lite efter förra veckans kaos. Vill aldrig mer vara med om något liknande. Jag har iallafall hunnit med att träffa läkare och psykolog den här veckan. Det gick bra båda gångerna, fick ju en ny läkare då min förra slutat, det känns bra. Har även hämtat ut mitt kedjetäcke och herregud vad tungt det var. Tyckte det inte kändes såhär när jag testade ut det men jag sov hyfsat bra inatt förutom att jag vakna ett flertal gånger av att jag frös, ikväll blir det en extra filt.
Alltså jag är så kluven över vad jag vill hålla på med. Känner verkligen att jag klättrar på väggarna här hemma och ändå får jag inget gjort. Det blir lixom en ond cirkel och jag kommer ingen vart. Vi pratade om arbetsträning idag men det var inget som rekommenderades just nu. Såklart..
Det känns faktiskt förjävligt men samtidigt är jag rädd över att börja ifall att jag skulle börja må ännu sämre och behöva vara hemma längre.
Alva har varit hemma tre dagar den här veckan och varit sjuk, idag återgick hon till den nya förskolan hon börjat på. Jag hoppas att det funkar bra, men hon har ju kvar alla gamla kompisar eftersom det var hela avdelningen som flyttade, så det ska nog gå bra.
Jag hatar den här känslan över att känna mig så jävla sjuk hela tiden. Det känns som att jag inte gör någon nytta och bara är en belastning för alla. Innerst inne vet jag ju att det inte är så, utan att det bara sitter i mitt huvud. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att bli av med? Jag kan lixom inte vägleda mig själv åt andra tankat utan fastnar i samma gamla vanor. Det spelar ingen roll hur mycket andra säger åt mig att det bara är att tänka positivt så går det över men det funkar inte så för mig. Jag har ofta katastroftankar, tror alltid att det värsta ska hända och går och oroar mig helt i onödan. Ibland tycker jag att det är obehagligt att åka bil och buss eftersom att jag är rädd för olyckor. Som sagt, den där cirkeln som vägrar brytas.
Det finns inga mediciner i världen som kan hjälpa mig utan det är terapi som gäller helt enkelt. Jag är glad över att jag satt ner foten angående mediciner, jag har blivit insatt på huuur mycket som helst, bara för att dom inte ville skicka mig till psykolog eller terpai. Jag hade behövt få hjälp med det här mycket tidigare än vad jag fick. Kanske hade jag kommit längre idag då, men nu är jag iallafall på god väg framåt, även fast det vissa dagar känns tungt.
Idag blir det soppa och våfflor till middag. Har varit sugen på våfflor länge nu och idag slog jag till. Jag hoppas att barnen blir glada också, soppa brukar nämligen inte vara någo hit här hemma.
