Att låta det ta den tid det tar
Är man svag för att man erkänner sina brister eller är man stark som vågar be om hjälp? Det är frågan. Jag har alltid fått höra att jag är stark som vågar berätta om min psykiska ohälsa och stå för det utan att skämmas. Men i grunden är det just det jag gör, skäms över att jag mår som jag mår ibland. Trots att jag vet att det är bara kan bli bättre av att be om hjälp och framförallt att ta emot den, ju snabbare desto bättre för alla. Jag är ledsen över vad mina barn ska behöva gå igenom, trots att det är för dom jag kämpar var eviga dag. Vill dom inget ont i hela världen utan vill ge dom det bästa av allt. Men jag måste vara ärlig och säga att det kan vara jävligt tufft vissa dagar, jag vill så mycket. Ibland kör det ihop sig rejält och ingenting funkar. Men jag är ändå en riktig fighter trots att jag har mina dippar (det vet jag), ingen kan säga att jag inte försöker. Jag kämpar var eviga dag över att göra det så bra som möjligt för alla trots att det ibland är extra kämpigt.
Det har varit ett par tuffa dagar med mycket ångest och självskadetankar. Men trots att det bara varit tankar och inte handlande så känner jag en sån enorm nedstämdhet. Jag vill verkligen inte må såhär, det är hemskt och ingen människa i världen ska behöva känna sig såhär. Idag behövde jag avboka DBTn pga att jag blev extremt trött och yr. Jag kan aldrig planera saker i förväg eftersom jag aldrig vet hur jag kommer att må. Det är så frustrerande. Jag vill ju göra så mycket saker som min hälsa sätter stopp för. Även fast vi nu försöker att planera allt efterhand så går det inte alltid. Det vart lite bättre efter att jag fått vila men jag känner ändå att det kommer bli en tidig kväll så att jag förhoppningsvis mår bättre imorgon igen. Då vi ska bege oss till heron city för att äta och gå på bio. Hoppas på bättre väder också, idag har det varit riktigt ruggigt och höstigt. Halloween imorgon också men vi har inte firat det direkt på senaste år men vi får se om det kommer några "bus eller godis" spöken hit. Minns när man var liten och var skittaggad över att klä ut sig och få massa godis, det känns inte lika hypat nu för tiden.
Barnen har börjat skriva önskelistor inför julen och iår har jag bestämt att det inte ska bli massa onödigt krimskrams bara för att ge något utan det ska vara saker dom önskat sig. Dom får ju paket från alla möjliga håll och det blir en hel del, jag tror till och med vi har oöppnade förpackningar med leksaker kvar från förra året. Däremot är dom alltid tacksamma men det hinns bara inte med helt enkelt.
Osammanhängande text jag vet, men ville bara skriva av mig lite
