Jag satte mig på marken och du fortsatte gå
Veckan som var bjöd på sjukdomar. Jag låg nere med feber hela valborg och mådde verkligen skit. Nu har jag bara en envis förkylning som vägrar ge med sig. Jag hann iallafall med att fika och hänga med en vän i slutet av veckan. Vi har ju typ bara ett fik här i stan så det är alltid mycket folk men det är rätt mysigt där inne.
I helgen var vi på 2 års kalas hos min brorsdotter. Barnen fick leka av sig med kusinerna så det var roligt. Sen har vi mest bara slappat. Gustaf ville åka upp till idrottsplatsen och hoppa lite längd. Han börjar bli duktig nu, springa och hoppa är hans grej. Vi får se när han får tävla sin första tävling, det kommer bli spännande. Just nu är det bara den vuxne i huset som har tävlingar 2 helger i rad.
Gustaf var med på hans träning förra veckan och körde gärnet, han tycker det är så roligt. Ett tag var han inne på fotboll eller tennis men nu har han gått på friidrott något år och verkar trivas bra. Det kan ju ändra sig framöver men det är bra att han iallafall gör något. Han är en kille med en väldans mycket energi som måste göras av med, hehe.
Veckan som kommer bjuder på det vanliga, tillbaka till rutinerna igen. Jag ska iväg och träffa lite vänner och babbla lite. Det har varit hyfsat stabilt med mitt mående men i lördags skulle jag egentligen iväg på konsert men kände att jag hade verkligen inte orkade. Vi bokade in en ny konsert i höst istället, en som jag verkligen vill gå på så jag hoppas att jag ska hålla mig frisk. I stort sätt varje gång jag ska iväg på något så blir jag dålig. Vet inte hur många biljetter som jag fått som inte har blivit av. Kan inte förstå vad det är som utlöser allt, men något är det iallafall. Det blir som någon slags ångest som bara växer och blir ohanterlig, som jag inte blir av med. Jag är inte direkt rädd för stora folkmassor, visst, jag kan tycka det är jobbigt med för mycket folk och när det blir för stökigt men inte så att jag inte klarat av att åka iväg tidigare.
Det är dags att boka in dom alldra sista psykologbesöken nu. Jag ska fråga efter en tid på tisdag. Har haft ett par veckors uppehåll så det ska bli skönt att få avsluta allt. Oavsett vad vi kommer fram till. Det kan bara bli något bra av det, det känner jag på mig. Samtidigt som jag vill få det här avslutat så vill jag fortsätta. Jag är rädd över att min psykolog ska sluta och behöva få en ny, nu när jag äntligen vågat öppna mig mer. Precis det som händer med min terapeut till årsskiftet. Hon är den bästa jag haft och det känns så trist att hon ska sluta. Men förhoppningsvis kommer det en ny lika bra. Det gick ju bra med läkarbytet så det ska nog inte vara några problem. Det är bara det att det tar sån tid för mig att känna tillit till den jag pratar med om jag inte känner personen innan.
Jag är så stolt över mig själv som kastat bort alla energitjuvar i mitt liv, dom som tror dom känner mig och vet allt. Nu fokuserar jag bara på mig själv och mitt mående och gör det som känns bäst för mig. Allt annat är bara onödig skit som inte är värt att ödsla sin tid på. Jag har försökt såååå många gånger att göra det bra för alla men får ändå ingen respons, bara skit kastat över mig om och om igen. Så jag har ledsnat tyvärr. Tycker bara det är så trist att man har den attityden mot folk och verkligen inte ens verkar vilja försöka att förändra något, så ja, det får vara nu. När jag väl mår bra så tänker jag fortsätta att göra det, med eller utan hjälp från andra. Jag kan bli så himla glad över att någon förstår mig och verkligen vill hjälpa till. Jag vill ju så gärna hjälpa andra också, finnas där som stöd hela tiden. Med rätt personer så går det. Och jag känner nu att jag är väldigt nöjd över min vänskapskrets, den är inte stor men äkta.
Jag har precis lagt lilla barnet och ska nu se på unga mammor på tv. Tänk om det hade funnits för 10 år sen, kanske man varit med, hehe. Å andra sidan så tror jag inte det ändå men, minns att dom ville ha med mig i outsiders men det kändes lite sådär. Tycker det är så roligt att se alla andra mammor, se hur dom har det och så. Kan känna igen mig i så mycket men ändå inte. Dom flesta har sin kärnfamilj, något jag inte hade. Men det är roligt att se, de flesta tror ju att man automatiskt är ensamstående om man får barn när man är ung. Jag skulle inte vilja ändra någonting i min familj nu, är så glad över att jag har det jag har.
