Emelie Forsberg

Oh ja! Rubriken får tala. Den är något jag känner igen mig i så mycket. Jag har gjort många felsteg i livet, några värre och några små, men som ändå har satt spår i mig. Jag kan tänka tillbaka och känna att, fan hur resonerade jag här? Men! Det har ändå format mig till den jag är idag och jag har lärt mig av det. Dessutom har jag insett att det inte bara var jag som gjorde fel utan även många andra som satt mig i den situationen och gjorde så att jag agerade på det sättet som jag gjorde, framför allt för att jag vart väldigt sårad. Jag vart det svarta fåret i allt, trots att det inte var mitt fel. Jag vart anklagad för saker jag inte gjort, grova saker bara för att vissa ville skydda sig själva. Och jag valde att inte ge mig in i striden för att jag verkligen inte orkade ta emot mer skit, jag var redan krossad som jag var. Jag hade blivit lovad ett helt nytt liv och allt förstördes på bara en kväll. Så, jag vart den som fick ta allt, jag försökte lösa det men det var inte mottagligt av den andra partnern. Jag förlät, den andra personen förlät och jag kände en så frihet, allt var bra. Tills jag fick skit kastat mot mig igen, anklagades för sjuka saker och föräldrar som hotade mig, lögner som var utan dess like. Jag anmälde för jag kände att nu får det fan vara nog, hur i helvete kan man anklaga någon för att ha förstört en hel lägenhet, att allt i stort sätt var sönder, när det enda man gjort var att göra det fint och hemtrevligt för hyresgästen. När jag sen fick reda på att samma mail hade skickats till den som hyrt innan mig, samma saker som upprepade sig, ja då fick jag nog på riktigt. Jag vill inte gå in på mer, men jag har allt sparat och jag "vann", motpartnen gav sig och betalade tillbaka allt men jag fick aldrig någon ursäkt. Varför jag skriver det här är för att jag fått flera kommentarer om varför jag hela tiden fortsätter att terroristera den här personen. Alltså, vi har inte haft någon kontakt på flera år och jag har verkligen inte försökt kontakta på något sätt. Jag vill bara sätta punkt på allt det här, vill inte ta mer skit för något jag inte gjort bara för att den andra vill skydda sig själv.

 

Vidare till något annat. Jag känner mig så himla bra, har snart varit "frisk" i hela två veckor och denna känsla är så skön. Jag vill alltid känna såhär och jag tror att min positiva känsla har gjort att jag faktiskt mår bra. Innan har jag släppt allt i slutet av veckan för att jag vet att det finns någon annan i närheten som kan ha koll. Men nu, jag har ändrat min inställning och istället fokuserat på att jag ska ta vara på alla tillfällen, att andra faktiskt kan hjälpa till även om jag mår bra. Jag tar verkligen ingen förgivet, är alltid tacksam för all hjälp jag får i vardagen. Det jag måste tänka på nu är att jag ska få må bra, att jag ska ta hand om mig själv för att ge mina barn det bästa tänkbara uppväxt. Det är något som är väldigt viktigt för mig, jag vill inte att mina barn ska se mig sjuk. Vi pratar mycket om det hemma, framförallt S, han förklarar för barnen att mamma ibland mår dåligt och behöver vara på sjukhus. Ändå gör det så jävla ont i mig, jag vill inte se mina barn ledsna, att dom ska vara orolig för mig. Nu när dom två stora börjar bli så pass gamla att dom faktiskt förstår. Jag lever med en sjukdom som är allvarlig, en sjukdom som har en högre procent för att dö i förtid. Men jag är inställd på att jag ska ta mig fan kämpa, framförallt för mina barn. Jag lever för min familj, vill vara alla till lags, hjälpa allt och alla. Just nu är vi i en jobbig situation, mycket som har hänt i familjen men vi kommer gå starkare ur det här, allihopa. Men som jag skrev ibörjan, jag mår bra, just nu, och jag tar vara på det. Jag vet att det kommer bakslag, det kommer det alltid göra men jag är beredd på att kämpa. Om det är något jag är så är det faktiskt en kämpe, så mycket som jag gått igenom så ja, kämpat har jag gjort. 

 

Vi är i slutet av min utredning, det känns skönt. Men samtidigt är det jobbigt eftersom jag vet att jag kommer få minst en till diagnos. Det jag vet just nu är att jag ligger väldigt högt inom en autism diganos och det känns bra för mig, jag känner igen mig mycket. Ser mig själv i Gustaf och kan tänka tillbaka på hur min barndom var, det är bara synd att jag inte fick hjälp tidigare. Det jag inte känner igen mig i är ADHD, även fast jag ligger högt upp där också. Jag ska inte dra några slutsatser där ännu, jag väntar på vad psykologen ska komma fram till och efter det komma med mina åsikter över det hela. Jag och min mamma ska dit på måndag så att hon kan berätta mer om det som jag själv inte minns.

 

Alltså det är redan april och om bara två månader så kan vi förhoppningsvis säga att det är sommar. Det är svinkallt ute nu, till och med snöblandat regn. Jag tog fram min vinterjacka igen.. Längtar så mycket till värmen! Vi har inga direkta planer inför sommaren. Jag hade ett önskemål att kanske kunna jobba lite, men det kommer inte gå. Min läkare har redan sagt att det inte blir av, jag är alldeles för skör för det och minsta lilla kan göra att jag kraschar. Jag vill verkligen inte dit igen. Även fast jag mått dåligt i perioder utan att ha jobbat så är det en ännu större riskfaktor för mig att börja jobba igen och kanske tappa allt ännu mer. Varje jävla dag är jag orolig över försäkringskassan ska neka mig ersättning. Min läkare har sagt att gör dom det så kommer jag skriva ett ännu mer tydligare intyg på att du faktiskt inte kan jobba. Jag har allt för många LPT på mig. För er som inte vet vad det är så är det tvångsvård. Jag har alltså inte kunnat skriva ut mig själv, inte ens kunnat gå ut själv. Jag kan tycka att det varit lite överdrivet, för det mesta har jag sökt hjälp själv men dom har alltid varit oroliga över att jag ska få för mig att dra. Jag kan väl köpa deras argument, ibland. Det är bra vissa gånger men oftas har det kännts som att jag är en fånge som inte ens får gå ut i friska luften. Min största rädsla är att jag ska flippa totalt och bli bältad. Jag har fått injektion när jag mått som sämst men det har aldrig varit under tvång. Alltid när jag är inlagd så är jag hjälpsökande, jag vill ha hjälp och lyssnar på vad läkarna har att säga och följer deras råd. Tyvärr har det gjort att jag ibland blir utskriven alldeles för tidigt just för att dom tror att jag mår tillräckligt bra. Jag längtar alltid hem och säger oftas det som jag vet att dom vill höra, att jag mår bra. Men det är den där hemlängtan som gör att jag inte klarar av att vara borta. Jag var iväg två dagar hos min mamma förra månaden och det kändes som en månad. Jag kan lixom inte koppla av. Även fast det är det alla säger till mig, att jag ska ta vara på mig själv och släppa allt annat. 

 

Jag har nog aldrig skrivit såhär mycket på så kort tid, 10 minuter. Men jag kände verkligen att jag behövde skriva av mig. Ni får har överseende över fel. Nu ska jag vila en stund innan barnen kommer hem. Har varit iväg på idun en stund och träffat en vän som jag kan babbla av mig hos. Hehe, idag fick jag ursäkta mig för att jag pratade så mycket men det var lugnt :)