Att se det man vill se och va den man vill vara
Jag har som jag skrev tidigare haft en väldans upp och ner perioder. Just nu lever jag i nuet och bara tar vara på den härliga känsla som jag känner just nu. Ett tag var jag orolig över att det skulle komma en manisk period, men jag har lyckas hålla allt i schack och ja, bara vara här och nu. Jag har fått så många nya människor i mitt liv den senaste tiden, som verkligen bryr sig. Jag har kommit in i min temagrupp och känner en sån tillit till alla som går där, vågar berätta saker som jag aldrig annars pratar om. Innan var jag den nya, blyga tjejen som inte sa något. Nu har det kommit ytterligare några som jag bjudigt in och pratat med och dom har känt en så enormt tacksamhet över att jag faktiskt berättar för dom hur det var när jag började i gruppen och att det är okej att inte slänga ut sina känslor bara sådär. Jag blir så stolt över mig själv (om man får skryta), och känner att jag är omtyckt. Alltså, jag är en väldigt lätt person om man bara lär känna mig, jag är inte den som alltid ska vara den som står i centrum, utan en god lyssnare som har en sån stor förståelse över att vi alla har våra olika problem och att vi aldrig någonsin ska förminska någon över vad den tycker och känner. Jag vart så himla glad idag, efter terapin var klar så ville jag prata med min sjuksköterska för att se över mina mediciner, och då erbjöd sig några andra i gruppen att stanna tills jag var klar. Alltså, jag tänkte att dom skulle dra eftersom det tog lite tid, så kommer jag ut och dom sitter kvar, guldvärt! Blev så jäkla glad. Har verkligen på så kort tid hittat nya bekantskapheter och känner bara ett lyckorus inom mig. Och ja, jag ska leva i nuet med denna känsla. Det är jag så värd efter alla olyckheter som drabbat mig på så kort tid.
Någon annan som gjorde min dag är Gustaf. Jag var påväg att handla och hans klass var ute på rast. När han såg mig skrek han "åhhh min mamma kommer här", så fick jag världens kram och till och med en puss! Alltså mitt mammahjärta svämmade över. Jag får aldrig någon puss hemma, knappt en kram, men jag vet ju att det kan bero på hans diagnos, att han ibland kan ha svårt med beröring och så. Men det har blivit bättre på senare tid, man kan skoja med honom om lixom lura sig till en kram. Men, han är ändå en känslokille, lätt till skratt och till gråt. Ja, han är min Gustaf, min son. Känns så jäkla bra att säga att han faktiskt är min, att jag har bidragit till den han är idag. Så stolt över hur långt han har kommit, över all den kärlek han sprider runt omkring sig.
Jag har en annan fundering som jag tänkt på länge och det är hur grovt verbala små barn kan vara, svordomar hit och dit. Idag var det även ett barn som peka finger åt mig? Alltså va, jag blev helt chockad. Mina barn svär aldrig, alltså jag menar verkligen aldrig. Om någon vuxen svär i deras närhet så är dom snabba med att påpeka det. Jag är stolt över det, det finns så många andra sätt att utrycka sina känslor på utan svordomar. Som sagt, jag var i chock idag. När jag var 6år så visste jag inte ens att man kunde peka finger åt någon. Skrev ett inlägg på Instagram (emelie.forsberg91) om det här, och fick skit över det, några skrev att barn är barn. Och ja, det är dom, men! Varför lära dom allt det här? Jag får vara den som är den men jag tycker inte att barn på 6år ska använda sig av alla dessa ord, alltså vissa är så grova att jag inte ens vill skriva här..
Imorgon är en ny dag, jag försöker ladda inför mitt psykologbesök. Vi har kortat ner samtalen till en timme istället för två, jag orkar inte mer. Senast var det så jäkla jobbigt, jag grät, skrattade, var seriös osv. Läste i mina journaler, vilket jag inte borde göra. Där stod det att jag ligger precis på gränsen till en adhd diagnos och jag känner verkligen inte igen mig i det. Visst, jag hade en period i livet där jag slog sönder glas, dörrar och var allmänt agressiv. Idag är jag inte sån, jag har lärt mig att hantera mina känslor och som sagt, jag känner inte att en adhd diagnos stämmer in på mig. Men han skrev även att jag ligger väldigt högt inom autism spektrumet och där kan jag verkligen känna igen mig i. Jag fastnar ofta i olika intressen, det har varit böcker, hajar, matlagnig och mycket mer. Så där är jag beredd på att jag kommer få en ny diagnos och jag känner mig okej med det. Nu kommer jag troligtvis få mer hjälp med att hantera mina känslor, något jag borde fått som liten. Det är som min psykolog säger, flickor får oftas inte några diagnoser i tidig ålder pga att det är svårare att se olika tecken eftersom att flickor är svårare att avläsa.
Gud, jag känner mest att det blir massa blaj just nu. Men jag har så mycket att berätta, så mycket som jag vill att andra ska få ta del av och kanske känna igen sig i, stötta varandra helt enkelt. Om jag vågade så skulle jag göra en video men jag känner mig inte bekväm i det. Sååå många tv-program som har velat ha med mig, men nej jag klarar bara inte av det. Alltså bara att höra min röst på film, blir så jäkla nervös. Jag har hatat min röst sen jag var liten men får oftas höra att jag har en sån lugn och fin röst, nja jag vet inte.
Nej nu ska jag avrunda och hoppas på att jag får mer sömn inatt än vad jag fick igår. Låg och grubblade halva natten kändes det som.
