Emelie Forsberg

Att lida av ångest eller depression är som att vara livrädd, man blir helt utmattad. Det tar över hela ens liv och det är svårt att koncentrera sig på något annat. Man har en rädsla över att göra andra besvikna och känner sig otillräcklig. Vill ha sällskap men samtidigt är man folkskygg och isolerar sig. Jag har varit ensam nu väldigt mycket och inte träffat folk, men har nu börjat följa med på kalas och liknande. Och det har gått bra. Så himla skönt och jag börjar sakta men säkert våga mig ut. Iförrgår satt jag till och med på fiket, ensam! Det är för många säkert en självklarhet men för mig är det ett stort steg. Om det blir för stimmigt runt omkring mig så kommer ångesten smygandes. Men ibland vill jag vara ifred men samtidigt inte känna mig ensam. Jag kan vara översvämmad av känslor ena stunden för att senare känna en sån tomhet. Då är det svårt att känna nån förbättring och jag tappar tron på mig själv. Jag kan tänka att mitt mående är självförvållat och ingen sjukdom. Att andra inte ska tro att jag är sjuk bara för att det inte alltid syns på mig. Många tror att jag går hemma bara för att jag är lat och inte vill jobba. Men så är det verkligen inte. Jag kan sitta hemma en hel dag i soffan utan att röra på mig, just för att min ångest är så stark och jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag önskar inte ens mina värsta fiender det jag lever med. Så blir det tvärtom, när jag mår bra så tror jag inte att jag är värd att må bra, så blir jag dålig igen och allt börjar om på nytt. Jag tror det är svårt för andra att förstå hur dåligt man egentligen mår, det är svårt att veta om man inte varit där själv. Jag kan få svar som att alla har ångest någon gång här i livet, det är bara att försöka skaka bort det. För mig är det inte det, jag kan bara inte låsas som att den inte finns. Den tar över hela min värld.

 

När jag hamnar i mina depressioner så har jag svårt att klara av vardagen. Jag kan sova bort hela dagarna för att slippa känna. Gråta i ett hörn tills tårarna tar slut. Känner mig totalt värdelös och ensam. Tappar hoppet om framtiden helt. Oftast när det blir såhär så måste jag läggas in och vila upp mig. Det är inte roligt att inte kunna klara sig själv, att inte kunna vara hemma där man känner sig som mest tryggast. För mig har det varit en pest att vara borta, men samtidigt så vet jag att jag behöver det och det har ju hjälpt mig att komma på banan igen. Men jag kan inte förstå hur vissa kan tro att jag tycker det här är kul? Det finns inget roligt med det här, tänk er själva att inte kunna vara hemma med sin egna familj. Det är ett rent helvete och något som gör att jag får ännu mera ångest. Så snälla, säg inte att jag är dramatisk. Jag är en känslig och ömtålig person. Tar andras ord seriöst även om dom bara skojar.

Jag vill att folk respekterar mig så som jag är. Och även fast jag lider av detta så tror jag att jag kan hjälpa andra genom att bara skriva. Jag har pratat med en del av er, bollat tankar och stöttat varandra. Det är guld värt!

 

 

Till något helt annat, varför är all äppelmos man köper i affär gult? Görs det bara på gula äpplen? Vårat egna är iallafall mycket finare,och godare.