Jag förlorade mig själv och allting i min värld gick sönder

"Du ser inte sjuk ut", "Men du skrattar ju", "Äsch ryck upp dig, det sitter bara i huvudet". Vet ni hur less jag är på att höra dom här orden? 
Ja, jag skrattar även fast jag innerst inne är så trasig att jag inte vet vad som är vad och ja det sitter säkert bara i huvudet men jag kan inte bara trolla bort mina tankar. Det är inte bara att gå ut och ta en promenad, det är en lång, lång uppförsbacke att ibland ens komma upp ur sängen. Jag vet att man mår bättre av att komma ut och röra på sig. Men jag vet även hur tungt det kan vara att känna att man är inte är värd att få må bra. Jag har en sjukt dålig självkänsla och självrespekt. Ofta låter jag andra köra över mig eftersom jag tror att jag är värd det och inte vågar säga emot med tanke på att jag ibland är rädd över vad konsekvenserna ska bli. Men jag försöker att bli bättre. Varje dag kollar jag mig själv i spegeln och tänker att jag duger som jag är, att jag är en bra person. Ändå finns det alltid i baktanke, mina misstag jag begått i livet och hur jag skulle ha kunnat agerat istället. Jag vet att det inte är värt att gå tillbaka och tänka på gammalt groll, dem flesta har nog gått vidare för längesen. Ändå gör det så jävla ont inombords att veta. Jag är verkligen trasig inombords även fast det inte syns på utsidan. Jag försöker hela tiden hålla uppe en fasad, försöker hela tiden räcka till för andra trots att jag ibland inte ens orkar hålla ihop mig själv. Det är ett helttidsarbete, ett jävla tufft sånt. Men jag ger ändå inte upp, jobbar dagligen med olika metoder och jag har bestämt mig för att det tamigfan ska gå att ordna upp. Jag måste först skaffa mig självrespekt och värdera mig själv till det högsta, inte låta andra köra med mig, stå för mina värderingar i livet. Och dessutom öva upp mitt självförtroende.
Jag tror att det skulle vara bra för mig att hitta en hobby, det behöver inte vara något stort utan mer något som jag känner att jag är duktig på och kan hålla på med. Men, tyvärr är jag en sån som ger upp om det inte går min väg, jag blir besviken på mig själv för att jag inte klarar av saker och ting. Ännu en sak jag måste jobba på..
 
Snart är det februari och första månaden på året har gått. Det har varit en tuff start vilket är tråkigt och nu kan det gärna få gå åt rätt håll. På fredag ska jag träffa och umgås med min kontaktperson för första gången. Vi träffades i måndags och det kändes bra. Jag tror att vi kommer börja med en fika på stan, för att lära känna varandra lite mer. Det känns lite nervöst och även fast jag tycker det är bra så blir det ändå som en jobbig känsla inombords. Förhoppningsvis går den över och jag kan slappna av.  Jag behöver känna inre frid och slippa slåss mot mina inre demoner var och varannan minut. 
 
Att det ska vara så jäkla svårt att hitta sig själv, att vara lost över vem man är som person. Har ni några tips? Jag tar tacksamt emot alla råd som finns och är beredd att satsa allt jag har, även fast det är tufft. Som jag skrev innan, det tar lång tid för mig att ta mig upp, saker som för vissa är helt självklara och bara är något man gör i farten, kan för mig kännas som att bestiga ett berg. Jag saknar verkligen dom perioder i livet som jag varit lite mer uppåt. Trots att jag gjort saker som jag aldrig skulle gjort annars. Men att färga håret i olika färger känns som en liten bagatell i allt det här, det är något som går att leva med lixom. Men samtidigt vet jag att det kommer ett bakslag med ett sämre mående. Det bästa skulle såklart vara att få känna sig bra av sig själv och slippa allt därimellan, men jag tar det inte för givet längre. Trots att jag och läkaren har mixat med alla möjliga mediciner så finns det inget som gjort mig stabil under en längre tid. Inte konstigt att man ibland förlorar hoppet..
 
Jag trodde jag skulle ha psykologbesök imorgon men han hade inte bokat upp något, jag antar att det beror på vad som hände sist och att han inte visste om jag skulle vara inlagd fortfarande eller inte. Det är synd för jag skulle verkligen behöva gå dit känner jag. Även fast det är jobbigt att sitta där och svara på miljoners antal frågor. Det kommer något gott ur det hela iallafall och kanske kommer jag komma ur den här jobbiga stunden i livet och lära mig om hur jag kan tänka annorlunda. Kanske får jag även mer förståelse över mina diagnoser och hur dom fungerar. Mycket finns att lära. Det finns kurser man kan gå, även för anhöriga så dom också kan få hjälp med om hur man ska agera när en person har det som svårast. 
Vi har gått en kurs för att lära oss mer om Gustafs autism diagnos och det har varit nyttigt. Jag utreds ju även jag för om jag har någon form av autism och det skulle isåfall ge svar på många frågor. Det finns inget att medicineras mot men det finns mycket bra material att jobba med och bilda sig en uppfattning om hur man kan hantera livet lite lättare och vad man kan göra för att jobba med sig själv som person och acceptera sig själv som man är.
 
Nu är det dags för mig att bege mig hemåt, jag ska försöka ta tag i lite tvätt. Det här med tvätten med barn hemma tar ju aldrig slut. Direkt när man kommit ikapp så hittar man smutsiga kläder här och där och tvättkorgen är full igen, hehe.
 
 
2019 | |
#1 - - Isabella:

Åh, jag känner igen det där. Att inte riktigt veta vem man är. När man varit med om mycket plågsamt så har man liksom gjort vad man kunnat för att hantera allt det smärtsamma, och samtidigt kunna hantera vardagen. Man biter ihop, låtsas att allt är bra, och sen vet man plötsligt inte hur man egentligen mår. När jag har tuffa perioder pendlar jag mellan att må dåligt och att må dåligt, men att låtsas att jag mår bra.

Tror faktiskt att det bästa är att göra saker som får en att må bra. Att tvinga sig ut på en promenad eller vad det nu kan vara. Skönt att du hittat en kontaktperson du klickat med, modigt av dig att ta det steget.

Upp