En del av mig.
Egentligen har jag ingen lust att skriva blogg alls, men jag gör det endå. Idag är det en sådan dag då allt bara känns helt värdelöst, och jag har inte lust med någonting alls. Jag vet inte om det beror på att Andreas är borta, för jag saknar honom enormt mycket. Det har varit några dagar då jag bara känt att allt blir fel och ingenting duger, att jag gör fel. Ibland när jag läser vissa kommentarer jag får kan jag känna att "jaha det kanske är så det ska vara", men jag blir så arg på mig själv eftersom att jag egentligen vet att det är jag som vet vad som är bäst för Wilma, ingen annan. Det är faktiskt svårt att bara strunta i alla elaka kommentarer man får, men jag försöker, det gör jag verkligen. Jag blir så otroligt glad när jag får höra att många av er tycker jag gör ett kanon bra jobb med Wilma och att jag verkar så stark som klarar av mammarollen i så ung ålder, det värmer. Ni som läser känner inte mig och vet inte hur jag är som person, det enda ni egentligen vet om mig är att jag är en ung mamma till Wilma som skriver blogg. Ni vet nästan ingenting om hur jag var som person innan jag fick Wilma, och innan jag träffade Andreas.
Jag tycker att det är tråkigt, men jag har inte känt jag velat skriva om sånt. Just nu känner jag för att skriva ner allt sånt, jag har fått så pass många läsare som egentligen inte vet någonting om mig men som så gärna vill veta.
Jag har alltid varit en väldigt blyg person som gärna inte står i centrum eller ställer till problem.
Som liten har jag haft problem i skolan med att tala högt och berätta hur jag vill ha det, vilket också finns kvar nu. Oftas så håller jag bara med om saker som jag kanske egentligen inte tycker, bara för att slippa disskutera. Det här låter säkert hel skumt nu eftersom att jag i bloggen då och då disskuterar om saker jag tycker är fel med mera, men efter varje sånt inlägg tänker jag "varför vågar jag inte säga vad jag tycker i verkligen också, varför är det inte lika lätt för mig att prata som att skriva?" och känner mig dum att jag ens skrev ett inlägg när jag vet att jag aldrig skulle säga det öga mot öga. Jag vet inte själv varför det är så, men jag är rädd för att göra fel och att folk ska skratta åt mig. Även fast jag vet att någon aldrig skulle göra det, för alla gör bort sig någon gång och det är helt normalt. Men ändå har jag en sån otrolig fobi för att säga vad jag vill och tycker, jag kan bara inte, det tar stopp.
När jag träffar nya människor är jag verkligen inte den som börjar prata om vad som helst, som att jag känt personen i hela livet. Jag måste känna att jag kan lita på personen jag pratar med och ibland kan jag kanske uppfattas som otrevlig och tråkig på grund utav att jag inte säger så mycket. Men jag vill så gärna, det är bara det att jag inte vågar ta steget och helt enkelt bara prata. Nu kanske det låter som att jag aldrig pratar, men så är det inte riktigt heller. Ni som känner mig vet att jag också kan pratar hur mycket som helst och faktiskt säga vad jag tycker, utan att vara rädd för att säga/göra fel. Och när jag väl lär känna nya människor så kan jag prata hur mycket som helst. Men som sagt jag har väldigt svårt för att prata med vissa människor och berätta saker.
Här i bloggen kan jag i stort sätt nästan skriva om vad som helst och berätta vad jag tycker, vissa av er kanske tycker att det är fel eftersom att jag inte skulle disskutera om det i verkligheten, men ja, då får ni tycka så. För att när jag skriver mår jag bra utav att få berätta saker.
När jag träffade Andreas var jag aldrig blyg, det klickade för oss direkt. Det var som att vi faktiskt var gjorda för varandra, jag kände att jag kunde lita på den här killen. Och nu nästan två år efter att vi träffas för första gången kan jag berätta allt för honom. Han är min självfrände, en som jag kan berätta allt för. Jag älskar honom och det är han jag vill leva resten av mitt liv med.
När jag blev gravid var det en av de första gången jag faktiskt vågade säga ifrån, och berätta vad jag själv ville. Jag ville verkligen behålla Wilma och kämpade för att våga göra som jag själv vill. Det var då jag förstod att jag var tvungen att våga, annars skulle mitt liv vara som att det var alla andra som levde det åt mig. Jag kämpade för att stå emot vad alla andra sa och tyckte, nu var det här mitt eget beslut och jag skulle klara det. Och det gjorde jag. Nu drygt ett år senare har jag en dotter som jag älskar mer än allt annat här i världen. Hon får mig att våga stå på mig och visa vem jag egentligen är, hon får mig att leva. Tiden då jag var gravid förändrades jag otroligt mycket, vilket också andra märkte. Alla glädjes med mig, dom såg att jag mådde bra och var glad över det här. Jag var som en helt ny person. Fortfarande väldigt blyg men en tjej som vågade mer.
Okej nu känner jag för att ta en paus, jag skriver nog mera om det här någon annan dag. Klockan är mitt i natten och jag behöver sova. Ursäktar om det är mycket stavfel och annat slarv.
Jag fick tårar i ögonen då jag läste detta inlägg!! Du skriver jättefint om hur du tänker och känner! Du är en mycket mogen person tycker jag. Du tar ansvar för och sköter Wilma på bästa tänkbara sätt!! Du är den absolut bästa mamma hon kan ha! Du har ett tungt (?) år framför dig då Andreas är borta, men du fixar det. Det är jag säker på. Det jag inte kan förstå är att människor ALLTID måste lägge sig i angelägenheter som inte rör dem. Visst man får ha åsikter, men man kan framföra dem på ett vänligt sätt. DU är Wilmas mamma, DU vet vad som är bäst för henne och DU tar hand om henne till 100%.
Sköt om dej och din familj!! Många kramar från en 30+ mamma som följt med din blogg länge!!