Ett steg fram två steg bak
När man drabbas av ångest eller depression känns det fruktansvärt. Man känner sig helt hjälplös och liten.
Det är en skrämande situation och man kan få dödsångest, för ibland känns det som att man är påväg att dö. En känsla av att man är påväg att bli tokig är också stark, även fast man inte blir det.
Allt omkring en rasar och man måste resa sig upp igen för den redan långa stegen.
Det är ingen enkel väg och det är nog det som gör att många människor ger upp. Jag tänker INTE ge upp!
Oavsett hur tungt jag har haft det så växer jag och blir starkare. Man måste bara öva, öva och öva.
Vilket jag gör varje dag och jag hoppas jag kan finna vägen och släcka den värsta elden.
Man måste prata mer om psykisk ohälsa, det är så vanligt och det finns allt för många som lider i det tysta och inget man bara ska sopa under mattan.Det är inte ett dugg konstigare än fysika åtkommor.
Bemötandet inom psykvården är viktigt, man är redan skör och det är viktigt att få någon som verkligen lyssnar och bryr sig. Enligt mig så är det helt tvärtom med vissa läkare. Man sjunker ännu längre ner på botten av att inte bli tagen på allvar. Men så finns det även dom som är underbara och vill hjälpa. Jag har det flesta gånger haft med mig en anhörig, som kan vara både öron och ögon.
Det ska inte vara skamligt att söka hjälp utan tvärtom.
Just för anhöriga är det viktigt att berätta om hur man mår, även om det år svårt. Jag är en sån som oftas håller allt för mig själv, tills allt rinner över. Det är också något jag måste öva på. Men jag har en så stor rädsla över att inte bli trodd även fast jag innerst inne vet att så inte är fallet. Det är inget konstigare att ha ont i själen som i kroppen.
Alla vi som lider av någon form av psykiska symtom vet hur svårt det är att bli frisk, om vi nog någonsin blir det.
Man kan lära sig att hantera sin ångest men rädslan av att drabbas igen finns under ytan hela tiden.
Minsta lilla känning gör att man blir orolig.
Jag som är extremt känslig för stress oroar mig alltid, rättare sagt klarar inte av det alls. Jag slutar fungera, får frånvaro attacker och i värsta fall börjar hallucinera.
Det är svårt, framförallt är det jobbigt för min familj.
Därför tror jag att KBT kan vara något för mig, så jag kan hantera det innan det går för långt. Men den största biten måste man göra själv. Jag måste exempelvis planera in min vardag, så att jag vet i förväg vad jag ska göra. Kan aldrig göra något spontant.
Man måste låta tiden bestämma sitt tillfrisknande och låta det ta tid. För det gör det, vissa kanske aldrig blir friska men kan ändå leva ett normalt liv. Mediciner kan hjälpa en på traven, men långt ifrån alla blir hjälpta av det.
Man får inte ge upp även fast det känns som att man aldrig blir bättre. Livet ska ge oss en livskvalite, får man inte det är det dags att söka hjälp. Även om man ibland måste tjata, tjata och tjata. Alla har rätt till en bra vård!
