Emelie Forsberg

Jag har haft en olustig känsla inom mig de senaste dagarna som jag gått och oroat mig för. Varit för rädd för att fråga med tanke på vad svaret skulle bli. Målat upp det värsta inom mig och funderat på hur jag skulle klara det. Idag tog jag tag i det och fick svaret på att jag hade missuppfattat allt. Det var en lättnad och jag kan inte förstå varför jag måste dra ut på allt hela tiden. Jag försvårar det alltid för mig själv. Nu känns det iallafall lättare och en stor klump inom mig har släppt. Det hjälper verkligen att prata om saker, ändå drar jag mig för att göra det. Jag är så rädd över att andra inte ska orka lyssna på mina problem och ta det på allvar. Något som är litet för andra kan ta över hela min värld. Så istället går jag och ältar saker och ting. 

Jag är så himla rädd över att bli övergiven och stå ensam kvar. Jag är helt enkelt beroende av att ha andra runt omkring mig, vilket jag ogillar. Vill så gärna klara mig själv. Det blir ju inte bättre av att jag går hemma ensam hela dagarna. 

 

Natten till tisdag var hemsk, jag hade fruktansvärda hallucinationer, både syner och röster som varade hela natten. Det är så läskigt, jag är både med men ändå långt borta. Dagen efter minns jag för det mesta allt och det är obehagligt att inte veta vad som händer. Så kommer ångesten över vad man gjort/sagt. Att andra ska behöva ta hand om mig bara för att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. Den här gången vet jag inte ens vad det var som utlöste allt, för det mesta brukar det vara kopplat till stress eller ångest men nu kan jag inte minnas att jag kände något innan. Det gör det hela ännu läskigare. Jag är orolig över att drabbas hemma själv och jag är orolig över att drabbas ute bland folk. Ständigt denna rädsla som vägrar försvinna. Hur mycket jag än kämpar emot så går det inte att komma ifrån. Det håller inte att behöva gå runt och vara rädd för allt, varje dag. Jag måste våga göra saker, det gäller bara att ta första steget. Mitt steg nu är att jag aktivt ska försöka ta kontakt med någon på idun, som jag kan snacka med. Jag ska ta det bit för bit, i min egna takt. Att stressa fram hjälper ingenting. Då hamnar jag bara på botten igen, små små steg är det som gäller. Och jag ska ta mig fan ta mig igenom det här också, även fast det är tungt. 

 

Mest av allt just nu längtar jag till julledigheten. Ska bli så skönt att ha familjen hemma. Även ett nytt år ska bli skönt och jag hoppas på att få slippa vara så sjuk. Dippar får jag alltid räkna med, däremot kan dom bli hanterbara. Det gäller att hitta en bra balans mellan allt kaos. 

För detta år har verkligen varit katastrof vissa perioder och jag har fått kämpa som bara den över att hålla kvar allt. Jag har varit längst ner men trots allt tagit mig upp igen, inte helt men en bra bit på vägen och det får man vara glad över. Det är bara att fortsätta kämpa och kämpa tills man når sina mål, även om det tar tid så gäller det att inte ge upp. Jag kan ibland vara en sån som ger upp direkt när jag får någon motgång men jag kan även vara den som ger fan på att jag ska klara allt. 

 

Räddningen dom har dagarna har varit musiken, som för det mesta hjälper mig. Att gå med hög musik i öronen är verkligen  ångestdämpande för mig. Jag lyssnar mest på texter som jag kan känna igen mig. Just nu är det Linnea Henriksson- SMS som går på reapet.