Emelie Forsberg

Wow, veckorna bara susar förbi och snart är julen här. Det verkar inte bli någon snö iår heller. Den kommer väll efter istället. 

Jag har varit lite nere och orolig den senaste veckan men nu börjar det släppa lite. Hade ett viktigt möte i torsdags som gick bra, vilket jag innerst inne visste också men det kändes ändå jobbigt. Nu ser jag framemot lite ledighet med familjen och att slippa vara själv hemma. Jag har börjat gå till idun om dagarna, det känns bra att vistas bland lite andra människor även om jag inte aktivt pratar med andra.  

 

Jag känner iallafall ingen julstress iår och det är otroligt skönt, tar allt som det kommer. Vi julbakade lite i helgen och tänkte göra lite mer nu den kommande helgen när Gustaf också är hemma. Alva hade bakat pepparkakor på förskolan och tyckt det var jättekul. Får se vad det blir mer för smarrigt. Förr bakade jag alltid massor av olika julgodis och slog in i papper och allt var det var, lite trist är det att jag inte har samma motivation längre. Det hänger såklart ihop med att jag mått rätt dåligt det senaste året och kanske kommer tillbaka lite senare igen. 

 

Jag ser fram emot ett nytt år, ett år där jag förhoppningsvis ska få må bättre. Få lämna detta kaosår bakom mig och bara blicka framåt. Ändå har jag inte så stora förväntningar, tänker ta allt som det kommer och verkligen försöka att inte stressa upp mig inför saker. 

Det kommer vara svårt med tanke på att jag är stressmänniskan nummer ett. Blir ofta så himla less på mig själv över att jag alltid måste förstora upp allt istället för att bara ta det lugnt. Men jag är så rädd över att bli besviken så jag målar upp det värsta redan från början för att slippa bli just det. För det mesta är det skitsaker som egentligen inte spelar någon roll men som ändå blir stort för mig. Mycket av det här pratar vi om i terapin och förhoppningsvis kommer jag lära mig att hantera det på ett bättre sätt. Jag känner redan att jag har fått en del råd och tips, det gäller bara att fortsätta kämpa nu och inte ge upp. När jag får motgångar som jag känner att jag inte pallar med så lägger jag oftast av, men jag har bestämt mig för att göra det här nu, oavsett hur jobbigt det än är. För det är det verkligen, det drar upp massa minnen som jag helst av allt bara vill glömma men som är otroligt viktigt att prata om och bearbeta. 

 

På torsdag är det lucia och Alva och Gustaf ska gå i tåg, Wilma får vänta ett år till. Tråkigt nog så är bådas på samma tid så vi får splitta på oss. Får se hur Alva reagerar iår nu när hon blivit lite större, hon ska iallafall vara tomtenisse har hon bestämt. 

 

Nu måste jag bege mig och handla innan det är dags att hämta hem kidsen igen.