Emelie Forsberg

Dem flesta vet redan om det, vet hur jag fungerar. Jag lever med en rad olika psykiska sjukdomar. Bland annat bipolär, som är min "huvuddiagnos" . Mitt liv har varit långt ifrån en dans på rosor, långt långt ifrån. Jag har har fått kämpa med allt i hela mitt liv. Som liten hade jag selektiv mutism och hade det tufft i skolan. Redan som 11åring planerade jag för mitt självmord. 11 år! Det är i den åldern min älsta dotter är i nu. Hon som var min räddning i livet. För det var hon. Som 14åring var jag trasig rakt igenom, jag skulle inte klara skolan, inte klara att leva ett normalt liv. Och så kom plusset på stickan och jag bara visste att livet skulle ändras nu. Till det bättre, till en överlevnad. Folk var såklart emot mig, jag var ju bara ett barn men jag stod på mig. 

Idag vet alla jag känner om att Wilma räddade mitt liv. Min mamma har sagt att hon tog hårt på orden jag sa till henne, att om ni tvingar mig till abort så tar jag livet av mig. 

 

Vägen hit där jag lever idag har varit tufft. Jag levde länge i ett destruktivt förhållande som jag hade svårt att komma ur. Det kantades av en rad massa otrogheter, psykiskt misshandel. Men så en dag fick jag nog och avslutade allt direkt. Som var det bästa för båda parters skull. Jag längtade efter att få vara ensam. Men mest av allt av att få vara en bra mamma till mina två barn. Det gick inte att vara i det förhållande jag levde i då. 

 

Idag lever jag med en man som ser mig, hör mig och lyssnar på mig. En man som tagit till sig mina barn som sina egna. Vi har även en gemensam dotter tillsammans. Han som sett till att jag fått den hjälp jag behöver när jag mått som sämst. Han som tagit hand om mina barn när jag själv inte orkat. 

 

Det har varit ett kaotisk år. Jag har legat inlagd en rad olika gånger på grund av min psykiska ohälsa. Men jag vägrar skämmas! Jag VET att jag är en bra mamma till mina tre barn oavsett hur jag har mått. Det är så mycket tabu om att man inte får må dåligt som förälder, att allt ska vara så bra och fint hela tiden. Annars stämplas man på automatik som dålig.

Jag har gjort en rad olika misstag här i livet, och det står jag för. Jag kan skämmas öronen av mig av vissa saker men jag står iallafall för det.

 

Jag har börjat känna att jag vill skriva av mig på senaste tiden, så jag funderar på att öppna bloggen igen. Mest för min egen skull.

 

Kram på er!