Allt har sin tid
Det ekar tomt här inne. Jag mår inte så bra just nu. Ligger inlagd än en gång. Började krampa igen och jag bestämde mig för att en inläggning nog var bäst. Kramperna är tydligen något som sitter i mitt huvud, alltså psykiskt och det är inget farligt även fast det är sjukt läskigt när det händer. Känner mig dessutom deprimerade, ingenting känns. Har haft läkarbesök idag också och han vill skriva ut mig på onsdagkväll. Det känns lite sådär men han såg ingen mening med att jag skulle vara här, trots att jag mår rätt så dåligt. Han tycker att det är viktigt med min terapi och tror att det är det som kommer hjälpa mig, inte att vara inlagd hela tiden. Det kanske iförsig är bra. Jag vill ju egentligen bara hem men jag frågade om det inte var bättre att jag var här, men icke. Däremot om det blir värre än vad det är nu så kommer jag kräva att få vara här. Det funkar ju inte för mig att vara hemma själv då. Jag ska iallafall få åka till min terapeut imorgon och det känns bra.
Jag blir så less på alla dessa sjukdomar jag får dras med, kan det inte bara finnas en mirakel medicin som tar bort all det här onda. Jag frågade även om ect men det beviljade han inte. Det enda jag fick var en höjning av litum, den medicinen jag hatar mest pga litiumförgiftning jag fick förut. Men men, jag får testa hur det går nu. Ska ta nya prover imorgon också.
Vi gjorde även en vårdplan vi tog upp vad jag behöver göra. Jag sa att jag vill bli frisk och kunna jobba igen.
Ska även börja gå på idun, det är ett aktivetshus där man kan göra lite olika saker och träffa människor med liknade problem som jag har. Jag gick dit ganska ofta förut och skulle få en sysselsättning i köket. Men det blev en alldeles för stor press på mig så att jag vart sjuk igen och sen dess har jag inte vågat gått dit pga att jag skämdes så himla mycket eftersom jag skulle börja arbeta i köket och det kändes som att dom hade räknat med mig. Men, det är inga problem, dom vet om varför jag inte kom. Det kan dessutom vara bra för mig att träffa lite folk att prata med istället för att gå hemma ensam och inte ha en aning och vad jag ska göra. Det bidrag till att jag bara går hemma och ätar massa saker och känner mig helt ensam.
En psykologkontakt är också på g för mig, där jag ska göra en ny utredning. Vet inte än när det blir, det är långa köer för att få en och det blir nog inte fören nästa år. Det är skönt att det går framåt iallafall. En kontaktperson har jag också blivit erbjuden, fyra gånger i månaden, jag hade hoppas på mer men det är alltid en början iallafall. Vet inte när jag får en heller men snart hoppas jag.
Nu ska jag bara vila upp mig och tänka på att det blir bättre, kanske inte direkt men någon gång. Även fast det känns väldigt långt borta just nu så vet jag att det kommer komma en dag när jag också blir frisk. Eller jag kommer ha den här sjukdomen hela livet men kommer kunna lära mig att hantera den.
Nu är det iallafall snart lunch, jag hoppas att det är något ätbart. Maten är ju inte direkt någon höjdare när man ligger inlagd men man måste ju äta. Det finns ju iallfall knäcke mackor i värsta fall.
