Emelie Forsberg

Jag har varit på sös hela natten. Igår fick jag extrema kramper i hela kroppen, igen. Det gick inte att hejda och jag spydde som en gris. Trodde jag skulle dö av spyorna, att jag skulle kvävas ihjäl. Blev ambulans färd igen, grannar måste ju undra vad som händer i vårat hus. Väl inne på sjukhuset tog det lång tid innan jag fick hjälp. Skakade fortfarande och spydde ett bra tag. Jag kunde inte ens gå själv. Nu haltar jag bara lite. Fick även göra rönken av hjärnan men det hittades inget fel och blodproverna visade ingenting. Dom påstod att kramperna var en panikattack men jag köper inte det. Jag har haft panikattacker innan och aldrig varit med om att man krampar så pass mycket. Är inte heller så imponerad över ambulanspersonalen. Har alltid tyckt att dom varit superbra. Men här var det mer "du kan gå", nej jag kan inte gå, jag skakar alldels för mycket. Det var min sambo som fick hålla i mig när jag krampade som värst och slog i huvudet i väggen ganska ordentligt. Väl i ambulansen satte sig båda fram, jag har alltid haft någon med mig där bak för att hålla lite koll. Där låg jag och spydde och krampade så pass mycket att jag nästan vart medvetslös. Dessutom satt ena i telefon och pratade ett privat samtal om vad dom skulle äta för middag dagen efter.. 

 

Jag känner att jag verkligen måste ha svar på vad som händer med mig, varför jag blir så här himla dålig så ofta. Det är inte roligt att behöva gå och oroa sig att man kanske ska bli sjuk. Och vad skulle hända om jag får sånt här när jag är ensam hemma och inte kan ringa efter hjälp? Jag vill inte ens tänka på det. Tycker även att det är konstigt att dom skickade hem mig bara sådär. Idag mår jag iallafall bra, så det känns skönt. Men den där oron är som sagt inte rolig. 

 

Ville bara uppdatera lite snabbt om vad som har hänt. Jag hoppas ni mår bättre än vad j