Emelie Forsberg

Torsdagen slutade i katastrof och det blev att åka till psykakuten. Och här är jag nu, på en psykiatrisk avdelning med lpt. Vilket betyder att jag vårdas med tvång. Dessutom har jag vak på mig så att jag inte ska få för mig att göra min själv illa. För dom tankarna finns där väldigt mycket just nu och jag är en fara för mig själv. Jag vill bara åka hem och vara med min familj men kommer behöva vara här till minst måndag och det suger. Jag kan inte ens gå ut själv. Allt är bara så jävla jobbigt just nu och jag är besviken på mig själv som låter det gå såhär långt. Varför kan jag inte bara be om hjälp direkt. Besvikelsen är det värsta just nu, jag är arg på mig själv. Att se sin egna familj behöva gå igenom det här, att jag inte kan räcka till så mycket som jag vill.

Min högsta önskan just nu är att få må bra, kunna ta hand om familjen så mycket som jag vill. Ibland funderar jag på om det vore bättre för mig att leva själv. Jag vill inte tänka så men ändå finns tanken där. Jag älskar min sambo mest av allt. Utan honom skulle jag inte klara mig. Och samtidigt har jag en extrem rädsla över att bli lämnad på grund av mina problem och att jag många gånger agerar självisk. Jag skäms så jävla mycket.

 

Nu sitter jag här och väntar på att min sambo ska komma hit en stund innan han ska hämta barnen hos min mamma. Det ska bli skönt att få träffa honom en stund men kommer vara känslomässigt att lämna. Jag hoppas jag får permission på måndag, det är det värsta, att inte veta när man får komma hem igen.

 

Jag har gjort dumma saker, saker jag ångrar men inte kunnat hejda just då. Det hjälper inte att alla förklarar för mig hur mycket jag har att leva för. Just då så ser jag ingen möjlighet än att självskada, att alla andra skulle ha det bättre utan mig. Innerst inne vet jag ju att det inte är så. Det hjälper inte att bli arg, även fast jag vet att det bara är av ren omtanke och rädsla. 

 

Idag har jag fått testa massa olika mediciner men det var inget som hjälpte och jag sitter här med extrem ångest och känner mig deprmerad. Fick till och med testa injektion men det gav ingen effekt. Nu väntar vi på att jourläkaren ska ringa och se vad vi ska göra härnäst. Jag är inte så peppad på att trycka i mig mer mediciner, har tackat nej till alla starka preparat då jag testat det förut men ändå inte fått effekt.

 

Jag vet inte hur jag mår, vill bara försvinna här ifrån. Komma hem till min trygga säng och krama om alla i min familj. Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för grymt som gör att jag förtjänar detta elände?