Emelie Forsberg

Skulle du ta det som en komplimang om någon sa så till dig? Jag har ofta fått höra att jag sticker ut från mängden, är lite annorlunda. Att jag vågar saker och tror på mig själv. Enligt min uppfattning så är det precis tvärt om, jag har kämpat för att passa in, dragits med i grupptrycken bara för att bli omtyckt. Men, i slutändan har jag ändå alltid gått min egen väg och det är det folk ser som något eget. Jag har många gånger försökt att vara någon jag inte är men jag har insett nu att det är just sig själv man alltid ska vara. Att gå och vara oärlig mot sig själv är det värsta man kan göra. Jag vet att det sticker i mångas ögon att jag är där jag är idag. Det var många som trodde att det skulle gå åt helvete för mig när jag fick mitt första barn och ja, det gick inte som vi önskade men jag står här där jag är idag. Och det är jag stolt över. Det har inte varit lätt, långt ifrån. Det är många gånger jag velat ge upp, kännt mig sviken av livet. Men jag har alltid kämpat mig igenom allt. Jag är egentligen som alla andra, har mina brister och fel som jag också kan erkänna. Jag har alltid varit ärlig mot folk, ibland för ärlig men jag tycker det är viktigt att tala sanning eftersom jag vill att andra har samma beteende mot mig. Om det är något jag hatar så är det folk som ljuger och försöker manipulera andra. Det finns allt för mycket lögner här i världen. Så annorlunda eller ej, så länge man vet vart man har sig själv.

 

Jag vill att mina barn alltid ska vara sig själva och aldrig tro att dom inte duger som dom är. Att visa respekt mot andra och även bli respekterade av andra. Det är så viktigt. Jag minns så väl när jag var liten och kände mig annorlunda, gjorde vad som helst för att passa in bland dem "coola". Nu har jag en dotter som går i mellanstadiet och vet hur svårt det kan vara och hur elaka barn kan vara mot varandra. Det känns som att det bara går lägre och lägre ner i åldrana. Men vi finns alltid där och stöttar, hon har ett stort kontaktnät vilket jag tycker är viktigt och skönt. Det finns alltid någon där när hon behöver prata. Eller bara sitta tyst och vara. 

 

Jag har som ni vet min psykiska ohälsa i bagaget, som ligger och gror hela tiden. Även fast det är vanligt så känner man sig så ensam men det finns i många familjer, bara att det är så tabulagt och människor inte vågar prata om det. Jag tror och hoppas att jag kan hjälpa andra att inse att det inte är något att skämmas över. Det är bättre att vara ärlig mot sig själv och andra. Livet blir så mycket enklare om man vågar vara öppen, framför allt mot sig själv. Det öppnas så många fler dörrar och livet blir lättare att hantera. 

Det tog lång tid för mig, jag gick länge och undrade vad det var som var fel på mig. Så en dag fick jag nog och sökte hjälp. Ibörjan vågade jag inte erkänna att jag var sjuk, jag ville bara vara som alla "andra". Men idag är jag öppen om det, kan svara på frågor om någon undrar. Även fast inte allt försvinner utav det så är det ändå en sån stor lättnad, att jag vågade tillslut. Jag mår genast mycket bättre om jag pratar om det, även fast det ibland krävs att man drar orden ur mig. Ett annat sätt för mig är även att skriva, jag kan skriva och formulera mig bättre i mitt skrivande än vad jag gör när jag pratar. Jag blir ofta stressad över vad jag ska säga och det blir osammanhängande och svårt att förstå.

 

Jag är glad över vad jag har idag, trots att jag ibland är trasig innombords så väger det bättre dagarna över det dåliga. Det kan vara svårt att förstå det dagarna man är på djupaste botten men det finns alltid där inom mig. Jag har en fin familj som bor i hus och har stora kontaktnät med människor som bryr sig. Det är det viktiga. Och vetskap om att mina barn har det bra hos oss även fast vissa vill påpeka något annat. Men det man inte vet något om bör man heller aldrig prata om. 

 

Blev kanske lite luddigt nu, men jag skriver som vanligt via telefonen så det är lätt att det blir så då. Men jag skriver direkt från hjärtat. Tack för att just du är här inne och läser.